Vi är eniga om att svensk psykiatri har stora problem. Costa, Forsén och Cullberg (CFC) vill reformera psykiatrin innan de är beredda att ta ställning till behovet av tvång i öppenvård (Läkartidningen 1–2/2007, sidan 56). Det betyder år/decennier av väntan. Tvång kan införas om några månader och kan spara liv direkt.
Farlighet som dikotomt begrepp är omodernt; snarare bör vi tänka i termer av riskhantering. Sådana överväganden är svåra men redan tillräckligt bra för vissa typer av beslut – får vi nationella forskningsresurser kan de bli ännu bättre.
De 9000 personer som CFC tyckte var oklart definierade representerar en statistiskt välbelagd uppskattning av antalet personer med avsevärt nedsatt autonomi och diagnosen schizofreni, ett stort problem i sig. Endast en mindre andel av dessa bör komma i fråga för tvång i öppenvård – de som har en avsevärt förhöjd risk att skada sig själva eller andra och som inte behöver kontinuerlig slutenvård.
Vi menar inte att brukarorganisationerna har ansvar för den psykiatriska forskningens utarmning – dock har vissa av deras argument okritiskt accepterats av politiker och andra beslutsfattare med bristfälliga psykiatriska kunskaper och negativ hållning till vår profession, tex Margot Wallström.
Målet för psykiatrisk forskning är bättre vård för psykiatrins patienter, inklusive medlemmar i olika brukarorganisationer. Vi är i samma båt och borde ro åt samma håll. Splittringen har gjort våra röster svaga i kampen om resurser. Värdegrund och mål är vi nog eniga om. Låt oss klara ut kvarstående oenighet rörande sakförhållanden, i dialog och med respekt för vetenskaplig kunskap.
