I den nuvarande LPT/LRV-lagstiftningen finns speciellt två områden som är värda debatt:
1. att man som psykiater tvingas tvångsvårda enligt LRV dömda patienter som är symtomfria – antingen på grund av att de tillfrisknat eller till exempel på grund av farmakologiska åtgärder eller annat,
2. att man inte – enligt LPT-lagen – kan tvinga patienter att fortsätta att medicinera, trots att patienten gång efter annan slutat medicinera och förstört för sig själv eller andra under lång tid när vederbörande ej varit under tvång.

(Jag har förstått att inte bara »vår« länsrätt utan flera andra haft »common sense« och permitterat patienter i åratal när sjukhistorien varit uppenbar med ständiga avbrott av medicineringen med återinsjuknande som följd så snart tvångsvården upphört och patienten slutat medicinera. Såvitt jag förstår är inte dagens tvångsvårdslag menad så … Ett stort tack till dessa länsrätter – som haft kvarvarande bondförnuft!)

Det första ämnet är knappt diskuterat – trots att tvångsvård av »friska« patienter strider mot alla etiska konventioner som Svenska psykiatriska föreningen skrivit på. Det är väl något som RSMH, Cullberg och Grunewald borde ge sig på!
I fråga om långa permissioner/försöksutskrivningar förstår jag att RSMH kämpar emot, eftersom man tillsammans med diverse flummare från 1970-talet är skyldig till dagens undermåliga lagstiftning. Ifråga om Grunewald har jag också förståelse: Att ha tvingat staten att ge alla förståndshandikappade en dräglig tillvaro är en stor prestation! (Att sedan psykiatrin får ta hand om de psykotiska, aggressiva och svårast störda i denna grupp verkar vara utanför Grunewalds blickfält.)

Det som har förvånat mig är dock Johan Cullbergs negativism mot att man kanske måste tvångsvårda patienter resten av deras liv, eftersom jag uppfattat honom som insiktsfull i andra frågor.
Min erfarenhet – efter (snart) 30 år som psykiater, varav 22 år på samma ställe – är att det finns en liten grupp psykotiska patienter som:
1. aldrig får sjukdomskänsla,
2. långt mindre får sjukdomsinsikt,
3. gång på gång fördärvar för sig själva eller omgivningen på grund av återfall i sin sjukdom så snart de inte tvingas medicinera (stöd-/kontaktperson vill de inte ha eftersom de anser sig friska). Flummeriet om att de skulle må bra om det fanns fler dagcentraler och liknande är pinsamt!

Det behövs:
1. En reformering av LRV så att vi i psykiatrin inte tvingas tvångsvårda a)tillfrisknade patienter eller b) patienter som borde vara hemma med tvångsmedicinering.
2. En möjlighet till permission/försöksutskrivning enligt LPT/LRV ett halvår i taget med möjlighet till föreskrifter angående till exempel medicinering/Antabus etc, till och med om det skulle bli livet ut …

Vad som här borde tillföras är att patienten skulle ha rätt att begära en »second opinion« beträffande den medicinska behandlingen: det finns idag läkare som till exempel använder långtidsverkande Haldol Depot-injektioner av enbart ekonomiska skäl – trots att det finns medel med mycket lägre frekvens av biverkningar.

Det viktigaste för psykospatienterna tror jag är en stabil psykiatrisk kontakt! Efter att ha varit på samma arbetsplats i 22 år har jag tre patienter som jag behöver tvinga att fortsätta medicinera genom att ansöka om förlängning av permissioner (trots att väldigt många av mina patienter har psykosdiagnos!).
Jag anser definitivt att det finns ett tvång som är till godo både för patienten och samhället och som sträcker sig långt utanför den nuvarande lagstiftningen! Vad lever kollegan Cullberg i för verklighet!?