Det pågår i den svenska sjukvården en aggressiv kampanj för införandet av nya klädrutiner i syfte att minska smittspridningen. Ett vällovligt syfte som är lätt att sympatisera med – självklart vill vi alla hjälpa till att minska antalet nosokomiala infektioner. Dessvärre framstår det allt tydligare att nyttan med åtminstone en del av de nya rutinerna är illa underbyggd.

Läkartidningen hakar i nummer 5/2007 på trenden och publicerar en stor artikel med den braskande rubriken »Fel kläder hot mot patientsäkerheten«. I artikeln framförs med emfas vikten av att följa de nya rutinerna, och omslagsredaktören tillåts i en sidospalt förfasa sig över att det är svårt att hitta bilder på »rätt« klädda läkare. Ingenstans i artikeln får vi dock någon rimlig evidens för att den här kampanjen är till gagn för patienterna.
Tvärtom medger vårdhygienöverläkaren Ann Tammelin att det saknas studier som stödjer att klädregler leder till färre infektioner! Till intäkt för nyttan av klädreglerna tar man i stället en beviskedja som på intet sätt kan anses utgöra bra evidens för slutsatserna. Med tanke på att tidningens läsekrets utgörs av läkare med god förmåga att bedöma sådana saker, och i det dagliga arbetslivet dessutom har krav på sig att göra just det, blir det än mer anmärkningsvärt.
Men om man nu inte vet, varför inte ta det »säkra« före det osäkra? förväntas nu de troende invända. I alla fall inte oreflekterat, blir mitt svar. I den andra vågskålen ligger nämligen också ett antal argument.

Att en del av rutinerna tar tid från patientarbetet är ett argument. Att anbringandet av plastförkläde för att på mottagningen undersöka patientens knä väcker förundran hos många patienter, och till och med skulle kunna försämra relationen till patienten, är ett viktigare. Att vår miljö belastas med restprodukterna från destruktionen av hundratusentals möjligen helt i onödan använda plastförkläden verkar man alls inte ha reflekterat över.
Att ett stort antal kollegor i landet känner sig kränkta över sättet på vilket införandet sker är alldeles tydligt efter att ha läst diverse insändare och pratat med kollegor. Att en kränkt kollega med plastförkläde gör större nytta för patienten än en nöjd utan är för mig inte på något sätt självklart.
Religiös övertygelse är naturligtvis ur medicinsk synvinkel inte ett dugg bättre som skäl för avvikande klädsel än vad som helst annat. Att Socialstyrelsen med ytterst tvivelaktig vetenskaplig grund är beredd att konstatera att arbetsdräkt med lång ärm är ett »påtagligt hot mot patientens säkerhet« är dock anmärkningsvärt.
För mig framstår det som rimligt att anlägga ett mer bilateralt perspektiv i bedömningen av vilka klädregler som är till gagn för patienten.
Kanske ska man också, som vi läkare ju är uppfostrade till, först genomföra studierna av nyttan och sedan vid behov genomdriva förändringarna. På så vis vinner man också läkarnas förståelse för nyttan!