I Läkartidningen 5/2007 (sidan 352) frågade jag Läkarförbundets ordförande vilken hållning förbundet intar när en medlem begått brott som kan få konsekvenser för yrkesutövningen. Är det att värna yrkets anseende eller stödja medlemmen?
Bortsett från rubriken uppehåller sig ordförandens utförliga svar endast vid reglerna för uteslutning och att hänsynen till allmänhetens förväntningar på läkarkåren motiverar förbundets brutala bedömning i en aktuell delegitimationsfråga, i motsättning till Regeringsrättens insiktsfulla. Inte ett ord om vilket stöd förbundet kan tänkas ge juridiskt och framförallt social-psykologiskt för att en medlem skall kunna fortsätta i sitt yrke.
Jag anser att hänsynen till både kollektivet och individen låter sig förenas. Allmänheten är idag väl medveten om att läkaren inte är en övermänniska. Och i ett förbund som vårt, där man äger större kännedom än i de flesta om allas vår bräcklighet och ofullkomlighet, borde man i sann humanistisk anda hjälpa en medlem att sona sitt brott.