I LT 5/2007 (sidan 344) refererades ett ansvarsärende som slutade med att en intensivvårdsläkare blev friad från ansvar för att inte ha behandlat en patient mot invasiv svampinfektion trots att blododling och odling från CVK var positiva för jästsvamp. Patienten fick endoftalmit.
Jag vill gärna lyckönska kollegan som slapp varning; själva systemet för disciplinpåföljd är föråldrat och kontraproduktivt och borde ersättas med ett mer problemorienterat och pedagogiskt.
Samtidigt vill jag hänvisa till Läkemedelsverkets workshop [1] som visar nationell konsensus mellan infektionsläkare och kliniska bakteriologer om att positiv blod- eller CVK- odling för jästsvamp utgör en klar indikation för systemisk svampbehandling.
I de flesta fall är agens Candida albicans, som i okomplicerade fall smidigt kan behandlas med flukonazol. Att avstå från behandling innebär en klar risk för just endoftalmit eller andra fjärrmanifestationer som endokardit. Av 55 obehandlade candidemipatienter överlevde 35, och 4 fick endoftalmit [2]. Både intensivvårdsläkarna och Socialstyrelsen borde veta detta.
Därför är det uppseendeväckande att Socialstyrelsen enligt referatet i näst sista meningen (angående odlingsfynden) skriver: »Detta är dock ett mindre allvarligt fynd, som inte alltid bör föranleda behandling.« Det är visst ett allvarligt fynd, och det bör alltid föranleda behandling!