Kläddebatten väcker känslor. »Tänk på Semmelweis!« utbröt en upprörd tjänsteman häromsistens (Semmelweis var väl läkare?). Min gamle morfar gjorde som framstående kliniker just det och slutade »handhälsa«. I dag anses det snarast högdraget, och vi kliniker får nog »nedlåta oss« till en och annan riskfylld handskakning. I Norrbotten påträffas 5–10 MRSA-patienter årligen, och ingen av dessa tycks ha varit »smittad« eller ha »smittat«, eftersom smittspårningen varit resultatlös [Österlund A, smittskyddsöverläkare, pers medd].
Piercing kan vara riskfylld från smittspridningssynpunkt, och inom psykiatrin får medarbetarna inte vara piercade i underlivet [1]! Riktlinjerna i en kommun stoppade i våras en atopisk kvinna från att få jobb inom barnomsorgen. Hon hade visserligen varit eksemfri sedan sin spädbarnstid – men försiktighetsprincipen kräver sina offer! (Efter massmedial storm och sunt förnuft ångrade sig den aktuella kommunen.)

På 1970-talet tvingades skolmåltidspersonalen att en gång per år visa sina händer för en läkare; de kunde ju ha paronyki, vilket kunde ge gastroenteriter hos barnen [2]. Nu har måltidspersonalen lärt sig detta, och barnen kan med trygghet äta även mellan läkarundersökningarnas magiska besiktningar.
I mitt arbete som informationsläkare åt en läkemedelskommitté försöker vi i enlighet med bla SBU och Socialstyrelsen (sic!) [3] se till att ordinationer mm grundar sig på evidensbaserade riktlinjer, och vi brukar ofta uppmana förskrivarna att tänka själva och inte följa de »eminensbaserade« riktlinjer som läkemedelsindustrin ofta presenterar under sina luncher.
Då blir man lite fundersam över inläggen i Läkartidningen 7/2007 (sidorna 522-3), där det framgår att vår kår består av tänkande varelser. Detta besvaras av Socialstyrelsen med »anser Socialstyrelsen … i enlighet med rekommendationer från vårdhygienisk expertis«. Är den Eminensbaserade medicinen på väg tillbaka eller är det bara i vissa fall som en professionell läkarkår ska låta bli att tänka själv?