Jag kan försäkra Susanne Ringskog Vagnhammar att etikgruppen i Värmland under flera år följt den värmländska psykiatrins problematiska situation. En av gruppens medlemmar är psykiater och själv har jag under ett långt yrkesliv som allmänläkare haft goda möjligheter att skaffa mig en respektfull uppfattning om de stora krav som ställs på en psykiater i fråga om kompetens, samarbete och allmänt omdöme.
Jag håller med Susanne Ringskog Vagnhammar om att landstingens och statens satsningar på psykiatrin i olika avseenden varit för små. När det gäller psykiatrin i Värmland är landstingets ansvar för dess brister tungt. Jag pekade på detta i min artikel, och etikgruppen har också till landstingets ledning framfört kritik och framhållit behovet av en nystart för psykiatrin.
När det gäller hyrläkare kan man å ena sidan säga att de med sina insatser hjälper landstingen att reda upp en besvärlig situation; särskilt gäller detta de läkare som vikarierar utanför sina ordinarie anställningar. Å andra sidan kan de också sägas utnyttja landstingens läge med bättre utbyte och med mindre ansvarstagande än ordinarie läkare. Ett mått av sanning finns på båda dessa sidor.
Flertalet hyrläkare har god kompetens men en del av dem fyller inte måttet. Personalens kritik var inte förtal utan mer ett uttryck för bekymmer för läkarkårens yrkesanda. Kårens anseende i samhället, hos patienter och bland medarbetare bestäms inte av vad dess medlemmar säger utan av vad kåren demonstrerar i form av egna insatser, samarbete och attityder.
