I min artikel [1] tog jag upp en debatt om hur väl genmodifierade (transgena) alzheimermöss kan predicera effekten av nya läkemedelskandidater på beta-amyloidplack och kliniska symtom vid Alzheimers sjukdom. Inlägget baserades på den diskussion som togs upp i en stor översiktsartikel av Blennow och medarbetare i Lancet [2], där man också sammanställt en tabell över 46 olika molekyler som visats ge en mycket kraftig minskning av beta-amyloid hos transgena alzheimermöss. Förutom det stora antalet molekyler påpekas att många behandlingar som visats effektiva hos dessa möss kan upplevas som osannolika (tex behandling med vanliga antibiotika och hostmediciner) och i flera fall uppenbart motsägelsefulla när det gäller behandling av patienter.
Mitt syfte var att få igång en öppen debatt och mana till försiktighet då forskningsresultat översätts från möss till människor. Nilsson och medförfattare tar i sitt svar upp argument för att transgena möss kan vara användbara djurmodeller för Alzheimers sjukdom. Jag är därför glad att vi fick igång denna debatt.

Kanske kunde debatten vidgas till att även diskutera andra djurmodeller, eftersom inte bara alzheimermodeller kan ha invaggat prekliniska forskare, bidragsgivare och även medier i tron att dessa djurmodeller är fungerande modeller som direkt kan översättas till patienter. I en nyligen publicerad systematisk review i BMJ poängteras just den mycket dåliga överensstämmelsen mellan positiva behandlingsresultat hos djurmodeller och negativa hos patienter. Här avses exempelvis stroke, hjärntrauma och osteoporos [3].
Nilsson och medförfattare tar också upp att »den ansedda« tidskriften Nature Medicine låtit 34 ledande alzheimerforskare välja ut betydelsefulla artiklar, varav fyra handlade om transgena möss. Detta skulle visa »den vikt« ledande internationella forskare tillmäter dessa djurmodeller. Även om så är fallet är mitt budskap att man som vetenskapsman kanske måste försöka ha en kritisk och granskande grundinställning och inte bara följa de etablerade forskningsspår som stora amerikanska grupper aktualiserar.

Kanske Nilsson mfl i sammanhanget också borde ha nämnt att Nature Medicines redaktörer i samma nummer skrev en mycket kritisk kommentar om transgena alzheimermöss, där man bland annat påpekade att det just finns en mycket lång »bisarr lista« av olika molekyler som kan få bort placken hos dessa möss [4]. Även i kommentaren till den allra högst rankade artikeln påpekas att PET-påvisad beta-amyloid tillsammans med andra biomarkörer kommer att vara en betydelsefull metod för att överbrygga de inneboende svagheter som transgena alzheimermöss har vid utvärdering av nya läkemedel [5].
Nilsson mfl menar också att forskningen kring transgena djurmodeller av alzheimer inte står stilla. Det är bara att hålla med, inte minst vad gäller nya behandlingsalternativ. Bara sedan Blennows och medarbetares översiktsartikel publicerades sommaren 2006 har det tillkommit fem nya sätt att få bort beta-amyloidplacken hos dessa djurmodeller, inkluderande S100beta-hämmare [6], cyklohexanhexol-isomerer [7], androgener [8], granatäpplejuice [9] och Cabernet Sauvignon-vin [10]. De två sistnämnda kan ju dessutom vara tilltalande alternativ vid frukost- respektive kvällsmålet.

Prekliniska discipliner och den humana patientnära kliniska forskningen har länge levt i helt olika världar. Stora forskningsresurser har genom åren allokerats till prekliniska studier samtidigt som mycket begränsade resurstillskott kommit den humana forskningen till del.
Jag instämmer därför helt med Nilsson mfl att bryggan mellan preklinisk och patientnära forskning är kraftigt underutvecklad och framgent måste stärkas med mer resurser. Det är annars stor risk att forskningsutvecklingen stannar vid dessa djurmodeller. Kan vi bygga bättre och fler starka forskningsbroar mellan preklinisk och klinisk forskning är vi alla vinnare. För det är väl i förlängningen människor som vi vill behandla!?