Onkologerna Rutqvist och Lewin, som numera lämnat akademin för en förmodligen mer inkomstbringande verksamhet inom tobaksindustrin, måste givetvis kritisera innehållet i min medicinska kommentar om Interheart-studien avseende tobak och hjärt–kärlsjukdom.
De är anställda för att främja snusförsäljningen, nedtona eventuella hälsorisker, förringa betydelsen av drogberoende, betona snusets värde som rökavvänjningsmedel och bidra till ett ökat förtroende för Swedish Matchs många rökfria produkter. Allt sker med syftet att säkerställa nyrekrytering av konsumenter.
Så har tobaksindustrin alltid agerat, som tex vid lanseringen av filter- och lightcigaretterna, samt i det hårdföra sättet att ifrågasätta riskerna med passiv rökning. Nu är det snusets enorma hälsovinster som ska betonas.

Den vetenskapliga kritiken i deras inlägg var bla att Interheart inte innefattade svenskt snus. Som jag påpekade i min text är det korrekt att just svenska data var få i studien, men konklusionen av de globala resultaten var att allt tobaksbruk, rökt som rökfritt, medförde ökad risk för kardiovaskulär sjukdom, främst hjärtinfarkt.
Att det svenska snuset skulle vara ett unikt undantag är föga sannolikt. Kunskapsläget är liksom tidigare, att snus innebär mindre kardiovaskulär risk än rökning, men ökad risk jämfört med inget tobaksbruk alls [1]. En fördubblad mortalitet vid inträffad hjärtinfarkt och en ökad risk för typ II-diabetes är visad [1, 2], liksom ett antal teratogena effekter på foster [1]. Detta tillsammans med snusets stora beroendeframkallande potential gör det knappast jämförligt med kaffe eller hälsokost. Cancerriskerna är långtifrån färdigutredda, och konsensus är för närvarande att snuset inte kan frias från en sådan risk.

Kritikerna Lewin och Rutqvist och jag är överens om att snus innebär lägre hälsorisker än rökning, men tolkar och implementerar detta på helt olika sätt i ett samhällsperspektiv. Det är den eviga filosofiska frågan om glaset är halvfullt eller halvtomt. Deras »halvtomma glas«, dvs riskminskningen, speglar uppgivenhet och kapitulation inför ett förutsatt bestående nikotinbehov hos medborgarna.
Mitt »halvfulla glas«, dvs riskökningen jämfört med tobaksfria individer och den starka fjättringen vid drogberoendet, ger mig skäl att på alla vis rekommendera rökstopp med andra och bevisat framgångsrika metoder [3]. Dessutom är det viktigaste av allt att inte genom förförisk nedtoning av riskerna ge ungdomar fritt fram att värvas till tobaksindustrins slavar.

Sex skäl att inte ge snus status av rökavvänjningsmedel:
1.Snus ger ofta ett starkare nikotinberoende än rökning och det blir ännu svårare att sluta.
2.Snus är förknippat med klara hälsorisker, alltså ingen »säker« metod.
3.Ett allt rikligare utbud av snusprodukter, som till och med rekommenderas från läkarhåll, ökar acceptansen för drogen och därmed nyrekryteringen av ungdomar.
4.Majoriteten av rökare som vill sluta, vill också bli kvitt sitt nikotinberoende.
5.Hälso- och sjukvården kan inte, med snuset som vapen, smita undan sitt ansvar att erbjuda professionellt rökavvänjningsstöd.
6.Snus är inte ett avvänjningsmedel, utan ett rökuppehållsmedel och njutningsmedel.