»Läkarfack splittrat om patientkontakt«, trumpetar rubriken på Dagens Medicins förstasida (11/2007). Märkligt, tänker jag som just läst Eva Nilsson Bågenholms kloka ledare i Läkartidningen 11/2007, där hon, med stöd av förbundets policyprogram »Framtidens närsjukvård«, argumenterar för samverkan mellan specialister i allmänmedicin och sjukhusspecialister och de synergieffekter vårt samarbete har.

Jag har däremot svårt att följa med i Marie Wedins debattinlägg i Dagens Medicin 11/2007, orsaken till den förmodade sprickan. Man kan väl inte jämföra shoppande på lågprisvaruhus med en situation där man oroligt söker hjälp för något man tolkar som en sjukdomsyttring. Då är det bäst att få kontakt med någon som man känner sedan tidigare, någon man har förtroende för och känner sig trygg med.
Yrkesmässigt har vi mycket att vinna på en samverkan mellan olika specialister. MW tar som exempel den som behöver kontakt med en cancerläkare. Ingen kommer att motsäga att man då skall ha kontakt med en specialist som har den bästa kompetensen vad gäller just den cancerformen. Men förutsättningen för att sjukhusspecialisten skall kunna fortsätta att vara just en bra specialist inom sitt medicinska område är att det finns tillgång till allmänmedicinare som hanterar vanliga sjukdomar, symtom som kanske inte ens beror på sjukdom, och andra hälsoproblem, så att superspecialisten kan ägna sig åt det som kräver just den kompetensen. Samtidigt är allmänmedicinaren beroende av kompetenta sjukhusläkare som kan hjälpa patienten när det behövs. Vi vinner alla på en samverkan med patienten i centrum.
Även samhällsekonomin har vinster att hämta. Omfattande forskning visar att länder med en välutvecklad primärvård har lägre sjukvårdskostnader, längre livslängd och i huvudsak bättre hälsa i befolkningen. Och att områden med hög tillgång till allmänläkare har friskare befolkning än de som inte har det. Dessa förhållanden gäller inte för andra specialistläkare [1]. En studie från 2003 visar att det är just relationen till den egna familjeläkaren som är utslagsgivande, och att den även har en utjämnande effekt på sjuklighet som beror på socioekonomiska faktorer [2].
Så, för vår yrkesstolthets, våra patienters och för samhällsekonomins skull måste vi samarbeta – inte dra åt olika håll – kollegor sjukhusläkare och allmänmedicinare!
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.