Debatten om framtiden för Svenska Läkaresällskapets hus fokuserade senast på Adolf Lichtensteins porträtt (Läkartidningen 12/2007, sidan 964). Jag delar Yngve Hofvanders olust inför cigarren. Den påminner om den tid då den store kirurgen droppade steril aska i operationssåret. Under min forskarutbildning på 1960-talet var askan efter äldre kollegers tobak allestädes närvarande i laboratoriet.
Likafullt tror jag inte att det är lämpligt att driva moralen så långt att vi flyttar porträtt för cigarrens skull. Vi är alla barn av vår egen tid. Vår uppfattning om vad som hör till livets goda präglas till delar av förfluten tid och dess materiella förutsättningar [1].
Mycket av det som idag är god smak och politiskt korrekt kommer om 50– 100 år att betraktas som forna tiders vanföreställningar [2]. Cigarren i ALs hand motsvarar slaven på triumfvagnen –»memento mori«.
Målningen av AL är förvisso en tavla, men som sådan oumbärlig för vår egen orientering i verkligheten.