Delegationens utgångspunkt har varit att beslutskapabla patienter har rätt att själva avgöra om de vill ha en erbjuden behandling eller inte – och det gäller även livsuppehållande behandling. Rätten att avstå från erbjuden behandling har varit praxis sedan länge när t ex beslutskapabla personer av religiösa skäl inte vill ta emot blod som i vissa situationer är en förutsättning för ett livräddande operativt ingrepp.
Om man redan har inlett en livsuppehållande behandling ska den beslutskapabla patienten också kunna få hjälp att avsluta en sådan behandling. Patienter i kronisk dialysbehandling som vill avsluta behandlingen har alltid haft den möjligheten och har även fått hjälp med palliativ behandling den sista tiden.
Delegationen anser att det inte finns någon etiskt relevant skillnad mellan att respektera en beslutskapabel dialyspatients rätt att tacka nej till fortsatt behandling och att respektera en beslutskapabel respiratorberoende patients rätt att tacka nej till fortsatt behandling.
Delegationen har betonat att det är fråga om att hjälpa en patient att avsluta en livsuppehållande behandling, även om den förutsedda konsekvensen blir att patienten avlider. Gäller det exempelvis en beslutskapabel patient i respiratorbehandling som önskar att få hjälp att avsluta behandlingen, är det också förutsebart att patienten utan palliativ sedering skulle kvävas; därför anser vi att det skulle vara oetiskt att inte erbjuda en sådan patient palliativ sedering.
Delegationen har uppmärksammat även de juridiska aspekterna på sådana åtgärder och kommit fram till att om man inte skulle tillmötesgå en beslutskapabel patients önskemål om att få avsluta exempelvis respiratorbehandling skulle det innebära somatisk tvångsvård, vilket är i strid med svensk grundlag (Regeringsformen 2 kap 6 §) och även med sjukvårdslagstiftningen (Hälso- och sjukvårdslagen 2 och 2a §§).
Beträffande Leijerstams andra synpunkt att en parlamentarisk utredning och inte Svenska Läkaresällskapets delegation för medicinsk etik borde utreda dessa frågor kan vi delvis hålla med. De frågor som berör vetenskap och beprövad erfarenhet kan nog hanteras i Läkaresällskapets eller Socialstyrelsens regi.
Men om det skulle vara så att det finns juridiska oklarheter – vilket vi inte anser i det här sammanhanget – så håller vi med om att det skulle behövas en parlamentarisk utredning om vård i livets slutskede. En sådan utredning skulle kunna beakta både patientens rätt att tacka nej till livsuppehållande behandling och även beakta i vilken omfattning
patienter har rätt att kräva vissa typer av åtgärder i livets slutskede.
