En blivande patient kontaktar en öppenvårdsmottagning för att han/hon mår psykiskt dåligt. Den vårdsökande får då hemskickat ett frågeformulär att fylla i för att vi på mottagningen ska se om sjukdom verkligen föreligger. Besökstid ges då inom fyra veckor.
När tiden för besöket är inne får patienten, i stället för att träffa läkare eller annan behandlare, sätta sig framför mottagningens dator (det kunde man egentligen göra hemma) och svara på ett antal frågor, sedan trycka på en knapp varpå datorn ställer en diagnos.
När det är klart blir nästa steg behandling. Mediciner eller terapi? Helst terapi. Kognitiv terapi eller kognitiv beteendeterapi (det är bra för nästan allt och alla, enligt Vårdprogrammen).
Möjligen får patienten träffa en terapeut, om det inte blir så att datorn rekommenderar annan behandling. Om patienten bestämmer sig för att ta mediciner får han/hon söka sig till »Kloka listan«, fylla i sin diagnos varpå förslag om medicin presenteras. Då återstår bara att trycka på nästa knapp och skicka ett elektroniskt recept till apoteket. Nu är allt klart, och experterna bakom »Kloka listan« har valt vilka mediciner som ska göra patienten frisk.
Om patienten känner att han/hon inte kan arbeta, då blir det till att trycka på en annan knapp på dataskärmen. Där visas Socialstyrelsens föreskrifter om hur länge man ska vara sjukskriven – en knapptryckning till, och så är även det avklarat.
Vad gäller sjukskrivningarna kan jag tänka mig att det blir enklast vid depression. Antidepressiva medel som experterna valde till »Kloka listan« ska verka inom två–tre veckor, och då bör det räcka med lika lång sjukskrivning, eller hur?
Om någon väljer att behandlas med psykoterapi – hur snabbt blir patienten då bra? Enligt SBU-rapporten om vissa depressionstillstånd är behandling med psykoterapi likvärdig med behandling med antidepressiva – i så fall bör patienten med terapi också bli bra efter ett par veckor.
Hur det blir med patienter med ångestproblematik och även någon personlighetsförankrad problematik (Axel II–III–IV) vet inte jag, men Socialstyrelsen kan säkert hitta något bra svar. Men om en patient har flera sjukdomar samtidigt (sk samsjuklighet), hur ska man då göra – addera sjukskrivningar?
Psykospatienterna bör väl må bra efter behandling med de antipsykotiska mediciner som finns på »Kloka listan« – ett par månaders sjukskrivning kanske räcker, vem vet? Klarar förresten en psykospatient av denna datoriserade procedur?
Vad ska vi göra med de patienter som inte blir friska fast de gjort allt som datorn rekommenderade? Det är säkert så att de har attention deficit disorder (ADD) eller attention-deficit/hyperactivity disorder (ADHD)! De ska utredas ! Sedan får de Ritalin eller andra centralstimulantia. Här finns lite vanligt kliniskt jobb kvar för oss läkare och psykologer!
Men annars, vad ska vi doktorer göra? Det gäller oss som inte är forskare och själva sitter vid datorer och tolkar data eller hittar på nya utrednings- och behandlingsprogram. Vi andra blir vinnare på det nya systemet! Vi kommer att ha tid. Vi hinner gå på alla möten och fylla i alla blanketter, bla om hur vi mår på jobbet.
Vi kan registrera patienter i olika kvalitetsregister. Vi hinner samarbeta med andra instanser som också ansvarar för våra patienter – tex kommunen (fast socialsekreterarna vet ju bäst hur man behandlar psykiskt sjuka människor – så varför ska vi samarbeta med dem?).
Vi kommer att få tid att övertyga Försäkringskassan om att våra patienter är sjuka och behöver den sjukskrivningstid som Socialstyrelsen har bestämt åt dem. Vi får möjligen också tid för reflektion och läsning av facklitteratur, men vad behövs det till? Patienterna sköter sig ju nästan själva!
Vi hinner läsa alla direktiv och föreskrifter om hur vi ska arbeta och får tid att orientera oss i organisatoriska förändringar, innan det blir omorganisation igen. Vi hinner möjligen även att ta ut friskvårdstimmar (det är viktigt, det står om det när nya tjänster utannonseras).
Men vad händer med de patienter som inte vill fylla i blanketter, inte klarar att använda datorer eller helt enkelt vill ha en mänsklig kontakt med läkaren? Här finns lite hopp kvar att vi får träffa några patienter och ställa diagnos baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet, att vi vid behov får använda de skattningsskalor som är kliniskt beprövade och inte bara dem som Beställaren ålägger oss.
Kanske får vi då anpassa behandlingen till patientens behov och inte bara till »Kloka listans« föreskrifter, sjukskriva så kort eller så lång tid som patienten behöver och med psykologer planera psykoterapeutisk behandling, anpassad till patientens förmågor och behov.
