Svenska Läkaresällskapets delegation för medicinsk etik, under professor Niels Lynöes ledning, har lagt fram »Etiska riktlinjer vid ställningstagande till att avstå från och avbryta livsuppehållande behandling« [1]. Titeln förefaller gravt missvisande, eftersom innehållet – såsom det redovisats i Läkartidningen – handlar om något helt annat.

Man talar om att respektera en beslutskompetent patients önskemål om att avsluta sitt liv. Finns det ett tydligt sådant önskemål, antingen direkt från patienten eller indirekt via anhöriga, skall läkaren kunna ge sederande läkemedel och sedan stänga av livsuppehållande apparatur. I slutet av artikeln hävdas att detta inte skulle innebära läkarassisterat självmord, som ju under svensk lag inte är tillåtet. Jag kan, med studier i både juridik och medicin, inte uppfatta Niels Lynöes scenario som något annat än just ett läkarassisterat självmord.
Han hävdar vidare att en läkare som följer de nya riktlinjerna knappast riskerar att anmälas till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Jag vill inte bara hävda motsatsen – att man skulle riskera en anmälan till Ansvarsnämnden – man riskerar dessutom åtal under Brottsbalkens (BrB) 3:e kapitel om brott mot liv och hälsa. Anhöriga som assisterat vid självmord har tidigare åtalats och fällts för brott.

Handlingen uppfyller de rekvisit som krävs för att fälla en person för brott, och frågan om objektiv ansvarsfrihet under 24:e kapitlet BrB är i sådana fall omdebatterad. Med vilken kompetens uttalar sig en professor i medicinsk etik om att sjukvårdspersonal skulle slippa motsvarande konsekvenser?
Bara häromveckan kunde vi i Läkartidningen läsa om studerade effekter av lagar om läkarassisterat självmord [2]. Palliativ lindring av smärta och andra symtom minskade i svallvågorna av den nya lagstiftningen. Läkare i Holland såg ofta läkarassisterat självmord som en utväg vid otillräcklig symtomlindring, men ändrade attityd till dödshjälp sedan de fått utbildning i grundläggande palliativ vård.
Denna komplicerade fråga avgörs lämpligtvis inte av en liten delegation i en enskild intresseorganisation, utan i en parlamentarisk utredning. Där kan man väga in olika samhällsintressen, inte bara det medicinska perspektiv som vi läkare kan ge. En ändring av behandlingsriktlinjerna riskerar att sätta press på svårt sjuka människor att acceptera dödshjälp. Hur kommer det att påverka deras självsyn? Var i delegationens riktlinjer finns överväganden om långsiktiga konsekvenser av de aktioner läkare vidtar i enskilda patientfall?
Jag arbetar dagligen med palliativ vård, och skulle inte känna mig bekväm med att följa dessa riktlinjer.