Som en av de adresserade i Peter Konrads och medarbetares inlägg angående dels Swedenborgs och medarbetares artikel, dels min kommentar kan jag i princip bara instämma i de framförda synpunkterna.
Man vänder sig i första hand mot de »negativt hållna rubriker« som artikel respektive kommentar var försedda med. Rubriksättningen är helt och hållet Läkartidningens beslut. Själv hade jag nog valt en mindre provokativt kategorisk titel (min ursprungliga arbetsrubrik var »Att CASa eller inte CASa?«).
Studiernas otillräckligheter och brister, inklusive styggelsen av protokollskränkning, redovisades på samma sätt som i inlägget. (Att det ännu återstår att bevisa skyddsfiltrens förträfflighet, och att man exempelvis uppmäter åtta gånger fler mikroembolier hos patienter med skyddsfilter än hos dem utan, är ju en helt annan historia …) I övrigt återstår bara att konstatera att vi är rörande eniga på alla punkter: CAS är tvivelsutan här för att stanna; är troligen mindre lämpligt vid mjuka/instabila, vulnerabla plack och vid komplicerad kärlanatomi; patientselektion och farmakologisk (för)behandling är essentiell. CAS är definitivt ett mycket värdefullt komplement (sic!) till kirurgi, det är även jag övertygad om – en övertygelse som även redovisades i min kommentar.
Icke desto mindre bör utvecklingen bedrivas kontrollerat och med ett kritiskt förhållningssätt för att inte riskera svåråterkalleliga bakslag för metoden. Faktum kvarstår dock. En relativt ny metod har svårigheter att påvisa tydliga fördelar jämfört med en väldokumenterad procedur. Det är därmed självklart att kraften läggs på kunskapssökande utveckling med flera och bättre studier, inkluderande ännu saknade långtidsstudier.
Till dess den nya metoden kan visa på fördelar bör den naturligtvis användas kontrollerat och med urskillning – det ligger inget kontroversiellt i detta. Att tillämpa en ofullständigt utvärderad metod som rutin, dvs för vardagligt bruk i stor skala, ligger dock definitionsmässigt mycket nära en förutfattad mening. Självklart ska vi i liten skala söka kunskaper på utvalda patienter och genom att delta i kontrollerade studier. Därmed kan vi allteftersom expandera tillgodohavandet i den av Peter Konrad och medarbetare stipulerade kunskapsbanken. Frestelsen av bankuttag på kredit kan vara förståelig men bör dock stås emot för att inte riskera att hamna i kreditovärdighet.
Så visst, jag hyser heller inga som helst tvivel på att stentbehandling av karotisstenoser har en framtid (sic!) – en framtid som man dock ska närma sig med respekt och kunskap. Förutfattade meningar är ofta just prestigebunden okunskap präglad av önsketänkande och förnekande av fakta.
