Lars Cernerud ifrågasätter i ett debattinlägg om Vasaloppsåkande är en betydelsefull hälsofrämjande faktor och om Vasaloppsåkare har bättre hälsa än grupper med motsvarande goda levnadsvanor och socioekonomisk ställning i samhället [1]. Om nu ändå intensiv fysisk träning skulle visa sig vara bra för hälsan, frågar han sig om man inte även ska räkna in de skador som uppkommer under träning och själva tävlingen som del i analysen.
Bakgrunden är en artikel med titeln »Vasaloppsåkare investerar i sin hälsa« i Läkartidningen, där det rapporteras att de som genomfört ett Vasalopp har en åldersstandiserad dödlighet som är ungefär hälften av den i befolkningen i allmänhet [2]. Författarna till artikeln och debattinlägget synes vara ense om att slutsatsen av studien måste begränsas till endast att Vasaloppsåkare har en lägre åldersstandiserad dödlighet och att inga slutsatser om kausala samband är möjliga att härleda.

En iakttagelse om meningsutbytet är att Vasaloppet som företeelse diskuteras ur ett preventionsperspektiv med mortalitet som utfallsparameter. Framförallt Cernerud tar inte hänsyn till att skidåkning inte bara är en fysisk aktivitet, utan även en idrott. Att diskutera Vasaloppet i termer av folkhälsoprogram, där avsikten är att befrämja hälsa och förhindra en förtidig död via ökad fysisk aktivitet, är att inte se till hela bilden. Den holländske sociologen Huizinga publicerade redan 1950 sin bok »Homo ludens« (»Den lekande människan«) [3], där han härleder dagens idrott från de traditionella lekar och spel som urbefolkningar haft som del av sina kulturer under årtusenden.

Grunden för dessa lekar är att de är stimulerande och roliga, samtidigt som deltagarna själva väljer när de vill gå in i eller avlägsna sig ur lekens magiska cirkel. Deltagande i de fysiskt utmanande lekarna gav som bieffekt även möjlighet att förbereda sig för jakt och strid, både genom att utveckla fysisk styrka och smidighet och genom att träna samarbetsförmåga och sociala färdigheter. Enligt Huizinga har den nutida idrotten sitt kulturella ursprung i dessa traditionella lekar och bör därför även förstås ur detta perspektiv.
Om man ser dagens Vasaloppsåkare som medverkande i hälsofrämjande program eller som självmedvetna »hälsoinvesterare«, missar man att merparten av idrottsutövare deltar i träning och tävling framförallt därför att det är roligt och stimulerande. Många idrotter har dessutom identitetsuppbyggande och gemensamhetsskapande effekter, både på lokal och global nivå. Skidåkning är exempelvis en viktig del av lokalkulturen i Mora, och bandy spelar motsvarande roll i Hälsingland, medan ett fotbolls-VM följs av åskådare i alla världsdelar.
Vad som således missförstås i Cerneruds inlägg om Vasaloppsåkarna är att de inte deltar i en folkhälsoaktivitet efter påbud av socialmedicinska eller folkhälsovetenskapliga forskare och hälsoexperter, utan i en idrottsaktivitet främst på grund av att de finner den vara rolig och spännande. Engagemanget i Vasaloppet, och de potentiellt hälsofrämjande effekterna, omfattar dessutom inte bara åkarna själva, utan även anhöriga och de miljontals åskådarna. En god vän beskriver avgörandet i Vasaloppet som »årets bästa TV-underhållning«, främst i konkurrens med sändningen från 5-milen i Holmenkollen.

Givet att deltagarna i Vasaloppet träder in i lekens magiska cirkel »för att det är kul« ter sig Cerneruds diskussion om läkares etiska dilemman i samband med rådgivning om intensiv fysisk aktivitet som svårförståelig. Den epidemiologiska paradoxen tillåter dessutom inte att överföra slutsatser som dragits på populationsnivå till enskilda patienter. Däremot kan det i många fall finnas kliniska skäl att rekommenadera hälsoundersökningar till patienter innan de inleder ett träningsprogram, exempelvis via hjärtscreening [4].

Det finns dessutom ur ett idrottsligt perspektiv alltid anledning att följa upp skadeincidens samt tillbud inom enskilda idrotter och att med ledning av den kunskapen utarbeta säkerhetsprogram för både tävling och träning [5]. Att dessa säkerhetsprogram behöver uppdateras regelbundet kan bland annat exemplifieras med att nyligen publicerade studier ifrågasätter gällande rekommendationer om vätskeintag under längre tränings- och tävlingspass [6]. Extensivt intag av vätska har visat sig medföra risk för hyponatremi och även ogynnsamt kunna belasta cirkulationen.

Sammanfattningsvis finns det både likheter och skillnader mellan folkhälsoprogram och idrott, varav en del inte uppmärksammats i tillräcklig omfattning. Deltagande i idrott, liksom exempelvis musicerande och dans, bör ses som en del av vårt kulturarv och inte som myndighetsiniterade hälsointerventioner. Detta innebär även att resultat från studer av idrottande populationer inte enkelt kan överföras till normalbefolkningar.
För att bättre förstå dessa samband behövs mer forskning. Det finns här en omfattande potential i ett ökat erfarenhetsutbyte inte bara över fakultets- och ämnesgränser, utan även mellan de institutionella aktörerna, dvs Folkhälsoinstitutet och Riksidrottsförbundet.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.



Foto:Lars Wennerholm, Svenska Bandyförbundet
Måål! i bandyturneringen för alla landets sjätteklasser. Är deltagande i idrott en medveten hälsoinvestering eller främst en rolig och spännande lek som bygger på fysisk aktivitet?