Jag är så pass gammal, 58 år, att jag tillhör den generation, läkare eller icke läkare, läkarbarn eller icke läkarbarn, som började »smygröka« vid 14 års ålder. Min fader (doktorn) hade då slutat röka, men förebrådde mig aldrig!
Jag har för 30 år sedan suttit på jourcentralen, med mamman med sitt öronbarn mitt emot, med en cigarett i min hand, skrivandes Calciopen! Syster kom in och tömde askkoppen, då och då.
Alla ni historielösa yngre (och tyvärr äldre) kollegor som förträngt den verklighet som fanns då gör att jag skriver min första kommentar till Läkartidningen under mer än trettio år!
Jag slutade röka för 20 år sedan, men innan dess rökte jag med välbehag 20 stycken Camel utan filter per dag.
Sådana var tiderna.
Nu är de annorlunda.
Men vi kan inte göra om historien!
Jag hade en viss professor Werkö som sjukhuschef, eftersom jag gick min utbildning på Sahlgrenska, som alltid talade om rökningens faror. I Stockholm, på Södersjukhuset, nämnde man inte rökning, men väl blodfetter.
Att ens ta upp diskussionen om en tavla i Svenska Läkaresällskapets hus, vilket jag aldrig besökt, på grund av att en doktor har en cigarr i handen, är nog det mest befängda jag läst i denna tidning.
Professor Dunér, »Duntan«, brukade gå sin rond, under min utbildning på IVA (sic!), rökandes …
Tack, Broder Bo Norberg, för en balanserad reaktion (Läkartidningen 14/ 2007, sidan 1165).
