Bristen på medicinare som genomgår forskarutbildning, och konsekvenserna av detta för svensk medicinsk forskning, har uppmärksammats i Läkartidningen och diskuterats på riksstämman. Om inte trenden bryts riskerar medicinare att bli en raritet på forskningslaboratorierna runt om i landet.
Detta kommer att leda till en brist på forskarutbildade läkare, vilket kommer att påverka såväl svensk medicinsk forskning som läkemedelsindustri och sjukvård. Sannolikt kommer den överbryggande (translationella) forskningen att hämmas – medicinare behövs för att minska barriärerna mellan experimentell och klinisk forskning.
Sannolikt är faktorer som lågt meriterande värde av genomgången forskarutbildning och osäkra anställningsvillkor viktiga förklaringar. Utöver detta har det framhållits att attityder hos blivande läkare förändrats och att intresset för forskning har dalat – en förklaringsmodell som vi bestämt oss för att utmana.

I syfte att dels utreda forskningsintresset bland medicine studerande vid Sahlgrenska akademin, dels rekrytera unga medicinare, initierade forskningsutskottet vid medicininstitutionen ett »amanuensprogram i medicinsk forskning«. Vi började med att undersöka vad läkarstuderande på terminerna 2–10 i Göteborg själva ansåg var viktiga ingredienser i ett amanuensprogram, och vad som skulle krävas för att de skulle vilja delta. Följande faktorer ansågs viktiga:
Handledning – både aktiv, vetenskaplig handledning och praktisk handledning på labbet. Flera läkarstuderande hade tidigare erfarenhet av att ha blivit lämnade ensamma på labb med knapphändiga instruktioner under sommarmånader.
Inte oväntat var det också viktigt att projektet eller arbetet hade medicinsk betydelse. Slutligen efterfrågades någon sorts ekonomisk ersättning. Detta uppfattades visserligen inte som helt avgörande, men den ekonomiska situationen under studietiden är ansträngd, och forskning minskar möjligheter till andra sidosysslor.

Utifrån dessa svar utvecklade vi ett amanuensprogram i medicinsk forskning – en gammal idé i ny tappning. Bra projekt i starka forskningsmiljöer identifierades. Dessa projekt sträckte sig från basal molekylär cellbiologi till epidemiologiska projekt (en lista med samtliga projekt finns på medicininstitutionens webbplats).

Vi ställde krav på en »tät handledning« av seniora forskare, men även av namngivna handledare på laboratorierna. Detta, kombinerat med täta träffar inom amanuensgruppen, avsåg dels att minska riskerna för att läkarstudenten skulle sakna handledning, dels att hjälpa läkarstudenten in i gemenskapen i forskningsmiljön. Studenterna fick fritt välja projekt. Vi krävde också närvaro vid lunchseminarier (en gång i veckan) och andra utvalda vidareutbildningstillfällen inom programmet.
Initialt rekryterades 31 läkarstudenter från termin 2 till 9 – vida fler än vi förväntat oss. Dessa fick en omfattande inskolning, så att de snart kunde börja arbeta relativt självständigt. Parallellt hölls varje vecka seminarier med forskningsfördjupande innehåll – amanuenserna presenterade själva sina projekt, och yngre forskare berättade om sin syn på en karriär som kombinerar klinik och forskning, fördjupningskurser i statistik etc.

Vi har varit imponerade av den entusiasm och kreativitet som präglat dessa seminarier. Efter denna introduktionsperiod har amanuenserna aktivt fortsatt med sina projekt under sommaren och höstterminen 2006 vid sidan om studierna.
Arbetet har bedrivits i alla tänkbara system – epidemiologi från register, analys av extraherat patientmaterial, djurmodeller, cellkultur och in vitrostudier – och en stor mängd metoder behärskas nu inom programmet. Detta har fortlöpt i ett år, och 23 amanuenser är fortfarande aktiva i forskning under terminstid.

Amanuensprogrammet har uppenbarligen ett gott rykte bland studenterna, och vi har idag nästan svårt att ta emot alla studenter som vill starta. Forskningen inom programmet har i många fall utmynnat i presentationer på riksstämman och/eller manuskript i olika faser på väg mot publikation (abstrakt från alla projekt finns på medicininstitutionens webbplats).
Amanuensernas eget betyg på programmet blev 4,4 på en skala 1–5. Alla utom en var tydliga med att de avsåg fortsätta med forskning – i många fall i kombination med en klinisk karriär. Många studenter ansåg att programmet gett en god inblick i möjligheterna till en sådan kombination. På den negativa sidan anfördes att programmet stundtals varit för »seriöst«. En del upplevde att översökningen av programmet lett till orättvisa vid antagningen.

Sammanfattningsvis anser vi att det intresse som visats för amanuensprogrammet indikerar att det finns en stor grupp läkarstudenter som är intresserade av forskning. Det är viktigt att vi ger dessa studenter möjlighet att fördjupa sig i forskning. Vi måste också arbeta på att ge forskningsaktiva läkare goda förutsättningar att kombinera forskning och klinisk verksamhet.

Kanske krävs även nya synsätt för att säkra återväxten av svensk medicinsk forskning? Exempelvis finns ett stort antal forskarutbildade naturvetare som har ett mycket stort intresse för biomedicinsk forskning. Kanske skulle vi vidareutbilda dessa i medicin?