Professor Birger Trollfors och medicine doktor Elisabet Bergfors har beskrivit sin syn på Läkemedelsförsäkringens hantering av ärendena. Här följer en kort beskrivning av vilken grund försäkringen haft för sina bedömningar.
SSI, Statens Serum Institut i Danmark, var då vaccinprogrammet genom fördes inte medlem i Läkemedelsförsäkringsföreningen. Detta är ett villkor för att försäkringen ska träda in. Läkemedelförsäkringen gjorde ett undantag, eftersom SBL, som vid den tiden hade ensamrätt på distribution av vacciner i Sverige, var medlem i föreningen.

För att patienten ska få ersättning ska skadan bedömas som allvarligare än den sjukdom man försöker bota eller undvika med läkemedlet. Kikhosta kan leda till allvarliga följder. Därför rekommenderas föräldrar att vaccinera sina barn mot kikhosta.
Läkemedelsförsäkringen ville se välvilligt på dessa ärenden eftersom det handlade om barn, även om de biverkningar barnen fått måste betraktas som lindriga i förhållande till de följder som kan uppstå av kikhosta. Vi bortsåg inledningsvis också från att skadeanmälan ska vara gjord inom tre år från det att patienten upptäckt skadan.

De biverkningar som drabbade barnen i den så kallade kikhostestudien på västkusten har i huvudsak bestått av kliande bulor på vaccineringsstället. Samma vaccin användes även i Stockholmsområdet, men då fick barnen det intramuskulärt. Från de vaccinationerna har Läkemedelsförsäkringen inte fått några anmälningar.
Från västkuststudien fick Läkemedelsförsäkringen över 550 anmälningar som hanterades åren 2000–2002. Barnens patientjournaler studerades, och varje ärende bedömdes individuellt. Det var oftast en ersättning för så kallad »sveda och värk« som betalades ut.

Målsmännen upplystes om att Läkemedelsförsäkringen skulle göra en förnyad prövning i maj 2005 om patienterna fått mer omfattande besvär. De skulle i så fall återkomma till försäkringen. I några fall, cirka tio, där man inte märkt att besvären minskat, åtog sig försäkringen att återkomma till patienternas målsmän 2005, vilket också skedde.
De barn som ändå anser sig ha fortsatta besvär har en möjlighet att bli bedömda då de blir 18 år. Man gör då en invaliditetsbedömning och betalar ut ersättning efter gängse tabeller, om någon grad av medicinsk invaliditet kan konstateras.

De ersättningar som betalas ut har alla beslutats efter bedömningar av medicinsk expertis inom området och de har varierat efter besvär, men inte efter tid, som Trollfors och Bergström uppger. I de fall där ärenden har prövats i Läkemedelsskadenämnden har försäkringen följt nämndens rekommendationer.
Läkemedelsskadenämnden gör sin bedömning på allt det underlag som finns tillgängligt i skadeakten. Om nämnden inte tycker att det medicinska underlaget är tillräckligt, begär man in komplettering. I nämnden ingår fyra sakkunniga (läkare) som är tillsatta av regeringen.
Nämnden har alltså egen medicinsk kompetens utöver de specialister som Läkemedelsförsäkringen redan anlitat. Nämnden kan därutöver be om ytterligare uttalande från specialist, om till exempel medicinskt sakkunniga i nämnden har olika uppfattningar.