Med ett leende har jag läst inläggen om läkares tidigare rökvanor. Som underläkare på Sahlgrenskas medicinklinik i början av 1970-talet upplevde jag hur Bertil Hood (överläkare på njurmedicinska kliniken) vid ett tillfälle glömde lägga ifrån sig sin cigarett på rondvagnen. Vid hjärtauskultationen av en kvinnlig patient hamnade askan mellan brösten. Bertil undslapp sig ett »urschäkta, urschäkta« med fimpen kvar i mungipan och borstade med en elegant gest bort askan och fortsatte att lyssna på hjärtat. Inga kommentarer från övriga ronddeltagare.
Vi hade varje vecka lördagseftermiddagssittningar på avdelningens ganska trånga expedition, ty Bertil Hood fick inte komma hem före fyra den veckodagen eftersom hans fru då storstädade (den enda människa Bertil hade respekt för, enligt elaka tungor). Ibland deltog även Charlie Gelin (professor på transplantationskirurgen), även han storrökare.
Den enda som vågade opponera sig mot det allt mer rökbemängda rummet var Ulla Bengtsson (sedermera även hon professor i njurmedicin):
»Kan vi öppna ett fönster?«
Svar:
»Passar det inte kan du gå ut.«
Som icke-rökare var det ganska besvärande, men det var bäst att hålla tyst för annars kanske min läkarbana hade blivit annorlunda.
För yngre kollegor kan jag rekommendera Lars Werkös memoarer »Det gäller livet«, där nämnda personer figurerar. Werkö var medicinprofessor när undertecknad tjänstgjorde på SS.
En annan episod var på barnkliniken vid en patientdemonstration där överläkarna på första bänk ombads att släcka sina rökverk, för barnet som skulle förevisas var starkt allergiskt. Anestesiöverläkaren på sagda klinik brukade gå genom barn-IVA bolmande på en cigarr.
