»Käksmärta kan avslöja kommande hjärtinfarkt«, förkunnade huvudrubriken på Svenska Dagbladets förstasida den 23 januari. I det fortsatta kunde man läsa att »hittills har smärtorna i munnen inte kopplats samman med folksjukdomar som hjärtinfarkt eller kärlkramp«.
Hittills!? Således en nyhet!
Det här var ett av många massmediala inlägg under senare år på temat att kranskärlssjukdom och hjärtinfarkt är underdiagnostiserad och försummad hos kvinnor. De kolleger som skrivit om dessa iakttagelser har rimligen fog för sina påståenden. Men det beror inte på att kunskap saknats, utan på att kunskap som funnits har blivit bortglömd eller åtminstone inte blivit tillämpad.

Att infarktdebutens smärta kan vara lokaliserad till käkleder, tandrader eller svalg är ingen nyhet. Hur väl minns jag inte den kliniska föreläsningen från min »grundläggarkurs i medicin« på Akademiska sjukhuset i Uppsala året 1956. Hur väl minns jag inte avsnittet om »atypisk angina-lokalisation«, och hur föreläsaren betonade att den är särskilt vanlig hos kvinnor.
Under ett långt yrkesliv inom det kliniska fältet »akut invärtesmedicin« har beskrivningen av »atypisk angina« och dess variant med käkområdeslokalisation hållits aktuell, och företeelsen har även observerats av mig själv. Så ock förlängningen av förteckningen över »maskerade hjärtinfarktinsjuknanden« samt den pedagogiska pekpinnen, att det för läkaren handlar om att vara särskilt uppmärksam när patienten är en kvinna eller en gamling, för där är risken att »missa infarkten« särskilt stor.
Tidigare väl etablerad klinisk kunskap synes således ha blivit förträngd och bortglömd. Och infarktkapitlet är inte det enda fältet för sådan glömska. Så hos mig har under senare decennier funnits en ständigt återkommande fråga: »Hur lång är livslängden för erfarenhetsgrundad klinisk kunskap?« Mitt svar blir nog: »Allt kortare för vart decennium som går.«

Det är bra att kliniska forskare kritiskt granskar »etablerad klinisk erfarenhet« och ger ny vetenskaplig dokumentation av det som håller måttet och ifrågasätter allt övrigt. Det är mindre bra att nyttig kunskap kan bli betraktad som »kuriosa« och bli förträngd. Varför har det kliniska minnet blivit så kort att insikter som tidigare förmedlats mellan generationer av läkare nu är bortglömda och måste återupptäckas? Klinisk praxis sägs ju böra vara baserad på »vetenskap och beprövad erfarenhet«.

Kan det vara så att »beprövad erfarenhet« börjat betraktas som något mindre acceptabelt, och att »vetenskap« lyfts upp på piedestal? Jag avstår från fler alternativa spekulationer och avrundar med en vemodig konklusion: »Åtskilligt har gått förlorat under resans gång.«
Priset för förlusterna är ibland stort. Det är patienterna, som får betala notan. Till sist en trevande dröm: kan vi inte bli duktigare på att föra känd kunskap vidare och acceptera den som värdig kunskap till dess vi funnit oantastliga belägg för att den inte håller måttet?