Det finns en klar diskrepans mellan Tore Södermarks artikel i Läkartidningen 20–21/2007 (sidorna 1565-6) och den rubrik den har fått. Rubriken säger »Försäkringskassans bedömningar ofta oriktiga«, medan Tore Södermark skriver »ibland blir det fel i Försäkringskassans utredningar …«.
Med tanke på att den andel som får nej på sin begäran om sjukpenning är mycket liten, omkring en och en halv procent, talar vi alltså om mycket få ärenden där bedömningen eventuellt är felaktig. Inte heller statistiken över hur domstolarna behandlar de överprövningsärenden som kommer in ger något belägg för att Försäkringskassans bedömningar ofta skulle vara oriktiga. Något belägg för »ofta« finns alltså inte och kanske inte heller för »ibland«. Å andra sidan händer det självklart att Försäkringskassan »någon gång« gör en felaktig bedömning.
Jag är dock den förste att hålla med Tore Södermark om att det behövs en närmare kontakt mellan vården och Försäkringskassan. Vår nya organisation syftar också till att så ska bli fallet. Det är ett viktigt motiv till att genomföra den förändring av Försäkringskassan som nu pågår. Genom att effektivisera verksamheten i vissa delar räknar vi med att frigöra resurser för arbetet med sjukförsäkringen.
Rätt till sjukpenning har den som har arbetsförmågan nedsatt på grund av sjukdom med minst en fjärdedel enligt Lagen om allmän försäkring (1962:381). Lagtexten ger ingen vägledning avseende innebörden i begreppet arbetsförmåga, vilket skulle kunna tolkas som att det kan betraktas som klart vad som avses. Vi som dagligen arbetar med dessa frågor vet dock att arbetsförmåga är ett mycket komplext och svårfångat fenomen där en individs samlade resurser ska »matchas« mot krav som ett givet arbete eller arbetslivet i stort ställer. Även forskningen pekar på dessa svårigheter. Att det, mot bakgrund av de svårigheter det innebär att fånga arbetsförmågan, uppstår diskussion och skiljaktigheter mellan behandlande läkare och Försäkringskassan är inte konstigt.
Ett hjälpmedel som vi ser fram emot är de försäkringsmedicinska riktlinjerna, vilka Socialstyrelsen och Försäkringskassan har fått i uppdrag att föreslå. Arbetet pågår nu med ett antal expertgrupper. Målsättningen är att det ska finnas en rekommenderad tid för hur länge man bör sjukskriva en person för en specifik diagnos. Jag tror inte att detta kommer att bli totalt revolutionerande, men som ett hjälpmedel i en majoritet av sjukskrivningsfallen kommer riktlinjerna att utgöra såväl ett stöd för läkaren som en utgångspunkt för kontakterna mellan Försäkringskassan och vården.
Jag tror också att riktlinjerna kommer att ha betydelse för patienten, som får något att relatera till. Så länge sjukskrivningarna ligger inom ramen för vad riktlinjerna rekommenderar kan de också sägas utgöra Försäkringskassans bedömning. Det är i de ärenden sjukskrivningen går utöver riktlinjernas rekommendation som kraven på tydliga motiveringar och dialog ökar.
Slutligen vill jag betona att Försäkringskassans uppdrag är att bedöma rätten till sjukpenning bland annat med utgångspunkt från arbetsförmågan. Men bedömningen handlar också om förutsättningarna för att komma tillbaka till arbetslivet och att utveckla arbetsförmåga. Och i detta senare behövs minst lika mycket samverkan, inte bara med vården utan också med arbetsförmedlingen, arbetsgivare och andra aktörer runt den sjukskrivne.
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.
