Det är en angelägen debatt som Sven Jonas Dencker och Jan Wålinder för i sin artikel »Hur få svensk psykiatri på fötter igen?« (Läkartidningen 17/2007, sidorna 1297-8). Många av deras synpunkter finns det inget att invända emot. Självklart behöver psykiatrin mer ekonomiska resurser. Självklart måste forskning och utvecklingsarbete stimuleras. Lika självklart skall psykiatrin vara en medicinsk specialitet. Idén om att skapa kunskapscentrum är intressant, för att, som författarna skriver, stimulera och sprida kunskap till psykiatrins delområden. (Psykiatrisamordningen har som ett förslag ett kunskapscentrum kring ungas psykiska ohälsa, och ett sådant kommer att startas i Uppsala.) Politikerna måste ta sitt ansvar för att dessa självklara förutsättningar för en fungerande psykiatri finns.

Men psykiatrin lever inte isolerad, och kan inte och skall inte själv lösa alla problem som våra psykiatriska patienter har. Våra patienter finns också inom socialtjänsten och primärvården, inom kommunal psykiatri, äldreomsorg, habilitering och elevvård, på institutioner inom Statens instutitionsstyrelse (SiS), för att nämna några av våra »vårdgrannar«. Dessa verksamheter ger stöd till och behandlar psykiatriska patienter, och de gör det alltför ofta utan stöd från psykiatrin.
Att psykiatrin inte är tillgänglig för tex konsultationer är rimligen i första hand en resursfråga; vi måste ägna oss åt det som kallas kärnverksamheten.
Men av betydelse är också psykiatrins inställning till samverkan med andra, tex socialtjänsten. Wålinder och Dencker skriver: »Samverkansformer är ett annat politiskt mantra där förhoppningar om samarbete mellan sjukvård och socialvård ständigt kommit på skam, säkert till en del beroende på helt olika kulturer.«

Jag förmodar att de med detta syftar på Miltongruppens fokusering på samverkan i de olika projekt som pågår i landet. Jag är projektledare för ett samverkansprojekt kring unga vuxna med psykisk ohälsa. Min erfarenhet är att det inom socialtjänsten, såväl som inom andra verksamheter, finns ett stort intresse för psykiatrins kunskap. Visst finns det kulturskillnader, men dessa beror till en del på utebliven dialog. Ideologiska motsättningar mellan socialtjänst och sjukvård är – som väl är – på väg att försvinna. Handläggare inom socialtjänsten (socionomer, inte sociologer, vilka sannolikt oftare är kritiska till psykiatrin) talar alltmer i psykiatrins diagnostermer och är ofta mycket bekymrade över att psykiatrin är otillgänglig.

Dencker och Wålinder skriver att »barnpsykiatrin måste få resurser att identifiera och hjälpa ungdomar som befinner sig i riskzonen att utveckla allvarlig psykisk ohälsa«. Mot detta finns inget att invända. Men barnpsykiatrin, liksom vuxenpsykiatrin, måste, för att kunna hjälpa dessa ungdomar och unga vuxna, samarbeta med bland andra socialtjänsten!
Utan tvivel har allvarlig, men även lättare, psykisk ohälsa neurobiologisk grund. Utan tvivel påverkas människor av sina sammanhang, de sammanhang som psykiatrin knappast råder över. En av flera betydelsefulla faktorer som våra patienter får hjälp med från andra verksamheter är sysselsättning. En av mina patienter, en ung man med återkommande depressioner och ångestproblem, hade viss hjälp av den psykiatriska behandling, i form av farmaka och kognitiv beteeendeterapi (KBT), som han fick. Men vändpunkten kom när han fick en för honom meningsfull sysselsättning, med rimliga krav utifrån hans kognitiva svårigheter och emotionella sårbarhet.

Den förra regeringen valde en satsning på Miltonprojekt. Det görs runt om i landet ett viktigt utvecklingsarbete för dessa pengar. Det är nu mycket angeläget att ansvariga på Socialstyrelsen, de olika projektens styrgrupper samt chefer inom sjukvård och kommuner tar del av detta arbete, för att utveckla en verklig och varaktig samverkan kring personer med psykisk ohälsa och behov av samordnade insatser.
Det är nödvändigt att projekten utvärderas och följs upp. Lika viktigt är att positiva utfall och erfarenheter implementeras i verksamheter. Ansvaret för detta ligger hos politiker och hos tjänstemän i chefsställning. Risken finns naturligtvis att satsningarna på Miltonprojekten inte på sikt förbättrar för våra patienter, att rapporter hamnar i bokhyllor.
Det är nödvändigt med dialog med politiker så att resurser satsas på psykiatrin, och att inte, som nu i min egen region, Skåne, nya sparbeting läggs. Här har chefer inom psykiatrin ett ansvar.

För att få svensk psykiatri på fötter krävs större ekonomiska resurser, forskningsbaserad utveckling – och samverkan inom den egna verksamheten och med andra aktörer, en samverkan som tiden nu är mogen för. Det sista kräver en öppenhet och en respekt för andra verksamheters kompetens.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.