Tack för de värdefulla synpunkterna och stödet för dessa riktlinjer. För oss, som under många år arbetat med idrottstraumatologi, är detta stärkande i vårt fortsatta arbete. Vi har haft ett otal kontakter med idrottare som drabbats av hjärnskakning, och tyvärr förekommer det att unga individer får göra ett längre uppehåll i sin idrottskarriär – ibland avsluta den – på grund av besvär efter hjärnskakning.

Det har fram till nu saknats internationell konsensus om hur man skall förhindra/minska risken för att drabbas av funktionella störningar efter en hjärnskakning. De riktlinjer som presenterades i artikeln, och som tagits fram av världens ledande experter på området, har som syfte att minska antalet idrottsutövare med kvarstående symtom.

Inom boxning och vissa andra kampsporter tillåter reglerna att man åstadkommer en hjärnskada hos sin motståndare. Det finns inga belägg för att idrottare som utsätter sin hjärna för trauman bättre klarar av detta än andra. De data som Zetterberg och medarbetare refererar till i sitt inlägg styrker denna konklusion. Snarlika resultat har publicerats även av andra författare [1]. Vi anser att de riktlinjer som presenterades i artikeln naturligtvis skall gälla boxare också.

Att politiker av oförklarliga (populistiska?) skäl idag tillåter boxning och vissa andra kampsporter betyder inte att dessa är ofarliga och inte leder till bestående hjärnskador.
Vi läkare måste i alla situationer värna om våra idrottare, inte minst deras hjärnors hälsa. Vi kan inte negligera den samlade medicinska expertisen på området, utan måste anpassa vår handläggning till idag kända fakta. Vår artikel syftar till att ge riktlinjer för handläggningen av hjärnskador oavsett utövarens idrottsgren.