Det har till leda påtalats [1-3] att de mest utagerande barnen och ungdomarna med ADHD löper mycket stor risk att hamna i missbruk redan i mycket unga åldrar, att minst en tredjedel av blandmissbrukarna har ADHD och att igenkännande och behandling av funktionshindret halverar risken att fastna i missbruk [4].

Socialstyrelsen har nu utkommit med den slutliga versionen av Nationella riktlinjer för missbruks- och beroendevård. Den självklara rekommendationen att psykiska störningar och missbruk måste uppmärksammas och behandlas parallellt omnämns, men till dubbeldiagnoserna räknar man bara »ångestsjukdomar, depressionssjukdom, manodepressiv sjukdom, psykossjukdomar samt personlighetsstörningar«. ADHD finns inte med.
Budskapet till beroendevården är att man skall fortsätta att benämna de mest utsatta missbrukarnas sårbarhet för »personlighetsstörningar«, som det inte finns effektiv hjälp emot. Tidigare har det kommit andra signaler. I Socialstyrelsens kunskapsöversikt från år 2002 , »ADHD hos barn och vuxna«, omnämns tydligt sambandet mellan ADHD och missbruk. Likaså i rapporten »Narkomanvård på lika villkor« från år 2004. Varför ADHD förtigs i Nationella riktlinjerna kan man bara spekulera över.
Samma kluvna förhållningssätt återfinns hos andra viktiga aktörer. Psykiatrisamordnaren är införstådd med anrikningen av ADHD hos dem med den tyngsta sociala problematiken, men i den digra slutrapporten hittar man bara en enstaka mening: »För personer med tex ADHD eller Aspergers syndrom behövs team som har möjligheter att göra nödvändiga utredningar och kan ge anpassat stöd och medicinering.« I övrigt talar man bara om personlighetsstörningar. Hos Mobilisering mot narkotika (MOB) är man lika lågmäld.

Inom kriminalvården är man numera medveten om den kraftiga anhopningen av ADHD bland sina missbrukande klienter. Glädjande nog har man nyligen startat två avgränsade ADHD-projekt, i Norrtälje och Södertälje, men i den ordinarie verksamheten är det mesta ogjort vad gäller habiliteringen av de många internerna med ADHD. Kriminalvårdsstyrelsen (KVS)hanterar frågan lika lågmält som alla andra;KVS har för övrigt varit representerad i projektet Nationella riktlinjer, där ADHD förtigs.
Missbruksvården på våra fängelser har under de senaste åren fått ett betydande ekonomiskt tillskott från MOB, vilket omsatts till traditionell missbruksvård utan »dubbeldiagnostänkande«. Enligt Brå:s utvärdering [5] förfaller satsningen, mätt som återfall i kriminalitet, ha varit helt verkningslös. Ett år efter frigivningen var det (bara) 35,8 procent som inte hade lagförts för nya brott av dem som blivit föremål för den extra satsningen, jämfört med 35,2 procent hos en kontrollgrupp. Rimliga antaganden är att i stort sett alla som återföll i kriminalitet också hade återfallit i missbruk samt att några ytterligare återfallit i missbruk bland dem som frigivits men inte lagförts för nya brott. Sannolikt hade således mindre än 30 procent klarat sig utan återfall inom ett år.

För flera år sedan påbörjade psykiatern Gunnel Ersson och medarbetare en pionjärverksamhet i Uppsala, då man började utreda och diagnostisera ADHD bland missbrukare och parallellt med sedvanlig missbruksvård erbjuda dem läkemedel mot ADHD (Concerta) under rigoröst kontrollerade former och med Läkemedelsverkets välsignelse. Modellen har hittills spridit sig till ett begränsat antal orter. I november 2006 delgav mig de ansvariga för beroendecentra med denna inriktning i Uppsala, Västerås, Stockholm, Linköping och Örebro sina resultat, som sammanlagt innefattade 161 patienter. Efter ett år var 78 procent av patienterna fortsatt missbruksfria och kvar i behandlingsprogrammen. Flertalet hade långvarigt missbruk bakom sig och uttalade sociala problem, inklusive kriminalitet.

En jämförelse med kriminalvårdens resultat är naturligtvis vansklig då de olika populationernas problematik inte dokumenterats i tillräcklig utsträckning. Trots denna begränsning framstår »Erssonmodellen« som överlägset effektiv. Sannolikt skulle platsantalet i kriminalvården kunna reduceras med en tredjedel (i stället för att enligt nuvarande prognoser behöva ökas) inom ca sju– åtta år, om denna pionjärverksamhet blev norm för missbruksvården i Sverige. Att jämföra med en pessimistisk prognos i psykiatrisamordnarens slutrapport: »Någon genomgripande effekt på den totala brottligheten i landet torde inte kunna utläsas i brottsstatistiken till följd av psykiatrisamordningens här framlagda förslag.«

De mest utsatta missbrukarna och deras anhöriga har anledning att känna uppgivenhet efter att Socialstyrelsen lagt fram sina Nationella riktlinjer. Det krävs sannolikt ytterligare generationsskiften innan det börjar ljusna för dem.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Författaren är engagerad i Riksförbundet Attention.



Foto: Scanpix
Missbrukarmiljö. – De mest utsatta missbrukarna och deras anhöriga har anledning att känna uppgivenhet efter att Socialstyrelsen lagt fram sina nationella riktlinjer för missbruks- och beroendevården, menar Kjell Modigh i sitt inlägg.