Pelle Gustafson och Poul Kongstad kommenterar i sitt inlägg SBU-rapporten nr 180 »Hjärnskakning; Övervakning på sjukhus eller datortomografi och hemgång?«. Vi är glada för deras slutsats att rapporten »är föredömligt lättläst och ger en tydlig och klar bild av kunskapsläget«.
Ingen av slutsatserna i SBU rapporten ifrågasätts heller av Gustafson och Kongstad. Vi verkar alltså stå helt eniga om kunskapsbasen kring hantering av hjärnskakning, vilket är en viktig utgångspunkt. Däremot har vi tolkat konsekvenserna av den kunskap vi har olika.
Gustafson och Kongstad anser att övervakning på sjukhus är att föredra på grund av att det kan finnas strålningsrisker och att ökade kostnader på 40 miljoner kr är försumbara i en stor hälso- och sjukvårdsbudget.
SBUs tolkning av kunskapsläget är att strålningsriskerna vid en enstaka undersökning är så små att ökad medicinsk säkerhet (mindre risk för att allvarlig blödningar missas) och minskade kostnader gör att vi förordar datortomografi och tidig hemgång. För oss är 40 miljoner kr per år en ansenlig summa pengar som kan hjälpa andra patienter i vården.
Om all personal i hälso- och sjukvården som dagligen tilllämpar tusentals metoder resonerar på samma sätt som Gustafson och Kongstad så talar vi om mycket stora summor som hade kunnat användas bättre. Möjligheterna i dagens hälso- och sjukvård är så stora att det gäller att utnyttja alla resurser så effektivt som möjligt.
Slutligen har Gustafson och Kongstad ett antal önskemål på vad SBU skulle kunna göra i framtiden. Vi tar alltid tacksamt emot sådana förslag. När det gäller att ta fram rekommendationer i den kliniska handläggningen, stråldosrekommendationer eller kvalitetssäkring så berör dessa förslag närmast Socialstyrelsen, Strålskyddsinstitutet och dem som aktivt arbetar i vården.
SBUs primära uppgift är att ta fram ett systematiskt kunskapsunderlag, och i det avseendet får vi väl godkänt även av Gustafson och Kongstad. Diskussionen kring avvägning av nytta, risker och kostnader är alltid angelägen.
