Det är med stort intresse som vi läser kollegerna Denckers och Wålinders debattinlägg om hur man ska få svensk psykiatri på benen igen [1]. Den tilltagande bristen på psykiatrer, som bland annat föranlett förslag om att överlåta psykiaterns arbetsuppgifter till andra yrkesgrupper [2], gör att situationen bör betraktas som alarmerande.
Dencker och Wålinder pekar i sin artikel ut den kunskapsgenererande verksamheten som central för en långsiktig förändring; en syn som vi delar. Denna uppfattning återspeglas även i den av Dencker och Wålinder kritiserade Miltonutredningen [3], där man i avsnittet om forskning och utveckling konstaterar att »en väl utvecklad forsknings- och utvecklingsaktivitet [–––] bidrar också till att höja områdets status, intressera kompetenta människor att arbeta där, samt bidra till ett ökat förtroende i samhället«. Kopplingen mellan forskning och vårdkvalitet för samtliga medicinska specialiteter har på senare tid också poängteras i enrapport från Läkarförbundets utbildnings- och forskningsdelegation som nyligen presenterades i Läkartidningen [4].

Hur ser det då ut med framtiden för svensk psykiatrisk forskning? I Miltonutredningen redovisas en inventering av akademiska tjänster inom specialistpsykiatrin som genomfördes våren 2006. Man fann att 43 personer delade på 36,6 akademiska tjänster – men av dessa förväntades endast 11 vara i aktiv
tjänst om tio år!
Beträffande återväxten skriver man följande: »antalet yngre lovande disputerade psykiater är inte så stort« – vilket lämnar en del att önska för den faktaintresserade. Inom Svensk psykiatrisk förenings nyligen återupplivade ST-sektion (SPF-ST) ville vi närmare undersöka hur situationen faktiskt ser ut, varför vi har genomfört en inventering av antalet forskande ST-läkare i psykiatri.

Vi har med hjälp av en nyligen sammanställd lista över ST-studierektorer och diverse uppsökande aktiviteter kunnat identifiera 317 ST-läkare i psykiatri under perioden januari–maj 2007. Det är svårt att uttala sig om huruvida inventeringen är heltäckande eller inte, eftersom vi trots stora efterforskningar inte hittat någon som kan ge besked om hur stor ST-läkargruppen är (vilket i sig är anmärkningsvärt med tanke på att rekryteringsproblemet knappast är nytt).
Vi fick uppgift om att bland de 317 ST-läkarna 17 (motsvarande 5 procent) var registrerade doktorander och 30 (9procent) hade avlagt doktorsexamen. Eftersom rekryteringssvårigheterna vanligtvis uppfattas som mest uttalade vid kliniker ute i landet gjorde vi därefter en förenklad analys av den geografiska fördelningen.
Av de 129 ST-läkare som tjänstgjorde utanför universitetsorterna Stockholm, Lund, Uppsala, Linköping, Göteborg och Umeå var 5 (4 procent) registrerade doktorander, medan vi endast kunde hitta 1 disputerad person. (Finns det någon som har skäl att känna sig oräknad härvidlag skulle det glädja oss mycket; du får gärna sätta dig i kontakt med SPF-ST omedelbart!)

Undersökningen visar således på en bristande tillväxt av forskningsutbildade läkare inom psykiatrin, och att situationen är särskilt allvarlig utanför universitetsklinikerna. Även om vi också kan konstatera att viss kompetens finns i form av redan disputerade läkare, är siffrorna sannolikt långt ifrån tillräckliga för att man inom överskådlig tid ska nå Läkarförbundets mål att en tredjedel av läkarna ska genomgå forskar
utbildning [4].

SPF-ST anser att forskarutbildade psykiatrer har en central roll för att säkerställa en positiv utveckling inom svensk psykiatri. Vi menar att forskning medför kunskapsalstring (exempelvis forskning kring epidemiologi eller behandling utifrån specifikt svenska förhållanden), ökad förmåga till kritisk granskning av information, vilket leder till att ny kunskap snabbare kan komma till klinisk användning, samt förbättrad utbildning både på grundutbildnings-, AT- och ST-nivå till följd av ökad kompetens hos utbildare.
Sammantaget leder dessa effekter till en förbättrad kvalitet på den psykiatriska vården, och därmed till ökat anseende både inom den medicinska professionen och gentemot samhället – vilket har betydelse för rekryteringen av framtida psykiatrer (de »intresserade ungdomarna«, enligt Dencker och Wålinder).

I syfte att öka den vetenskapliga kompetensen och bereda möjligheter att utveckla ett forskningsintresse hos befintliga ST-läkare över hela landet, samt att locka forskningsintresserade individer till specialiteten, föreslår SPF-ST följande:
Inrätta kurser i vetenskaps-teori, forskningsmetodik och vetenskaplig kommunikation med inriktning mot psykiatrisk forskning. Helst bör kurserna ligga tidigt i ST-utbildningen samt bli obligatoriska.
Skapa utrymme i ST-målbeskrivningen för eget arbete med forskning eller utveckling. Detta kräver också tillskott av resurser och en aktiv prioritering av vetenskapligt arbete vid psykiatriska kliniker över en större del av landet.
Öka kontaktytorna mellan ST-läkare och universiteten. Varje klinik som utbildar ST-läkare i psykiatri bör ha tillgång till en person ansvarig för forskning och utveckling, som samordnar kontakt med företrädare för landets forskningscentra.

Vi vänder oss nu till ansvariga vid Socialstyrelsen och Socialdepartementet samt verksamhetschefer för samtliga psykiatriska kliniker för besked om hur dessa åtgärder kan vidtas. Dessutom skulle vi gärna se en kommentar från Sveriges Kommuner och Landsting om deras syn på forskning inom psykiatrin.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.