Läkarförbundets förste vice ordförande Marie Wedin menar i en debattartikel i Läkartidningen 23/2007 (sidorna 1831-2) att Vårdförbundet genomfört en undersökning i syfte att kritisera läkarkårens löner. Ingenting kunde vara mer felaktigt.
Under april månad genomförde Vårdförbundet en undersökning för att ta reda på såväl allmänhetens som våra medlemsgruppers inställning till löneläge och utbildningsnivå i vården.
Det är svårt att dra några konkreta slutsatser av undersökningen, då dess syfte var att just känna av stämningar kring löne- och utbildningsnivåer. Undersökningen visade att kännedom och kunskap om löner och utbildning i vården varierar kraftigt. Det ger en grund att stå på, det visar vad som kan arbetas mer med i framtiden. Att veta är alltid bättre än att sväva i ovisshet.
Marie Wedin och jag delar inte synen på hyllande, det är uppenbart. I den korta text som publicerades i tidningen Vårdfacket refererades undersökningen, utan vare sig adjektiv eller superlativ. Var någonstans hyllningen av en lösryckt mening kommer in i bilden vore intressant att få veta. Att via en debattartikel angripa en undersökning på felaktiga grunder känns varken konstruktivt eller ansvarstagande.
Att Vårdförbundet arbetar för ökad löneutveckling för våra medlemsgrupper kan inte komma som någon överraskning. Vad är det som gör att Marie Wedin blir provocerad av det? Det är en självklarhet för en facklig organisation att arbeta för och värna sina medlemmar. Att, som Marie Wedin, hävda att vi gör det på bekostnad av andra yrkesgrupper uppfattar jag som förkastlig retorik.
Utbildning måste löna sig. En felaktig lönesättning kan i värsta fall äventyra säkerhet och kvalitet. Det gäller för samtliga yrkesgrupper inom vården. Om det inte finns ett utrymme för en god löneutveckling som kompenserar för många års studieskulder försvinner incitamenten att utbilda sig. Då tappar vården i kompetens och utvecklingsmöjligheter. Är det för mycket begärt att även Marie Wedin ser att det finns fler yrkesgrupper än läkarna som bidrar till det?
