Vi citerade ordagrant ett avsnitt ur ett remissvar från RSMH. Vi granskade och bemötte påståendena i texten, ett efter ett, med hänvisning till det dagsaktuella kunskapsläget. Vi konstaterade att dessa uttalanden inte stämde, och innehöll för den psykiatriska professionen kränkande påståenden, bl a frasen »ersättning för lobotomi«.
RSMHs trovärdighet skadas av att man fortfarande publicerar sådant. Framtida samarbete måste utgå från en rimlig rollfördelning. Vetenskaplig kunskap produceras i huvudsak av forskarutbildade personer inom den akademiska världen.
Patient- och anhörigföreningar/brukarorganisationer ska vittna om upplevelser och problem, och de ska förmå forskningsvärlden att ta tag i dessa. När det gäller klinisk forskning är forskarna samtidigt kliniker som möter tusentals patienter under sin karriär. Vi får veta ganska mycket av dem.

Vi är eniga med RSMH om att klinisk psykiatrisk forskning är satt på undantag – och vi är övertygade om att en viktig orsak till detta är den antipsykiatriska vänstervåg som 68-generationen stod för. Vår 5-årsstudie representerar en typ av patientnära forskning som vi behöver mycket mer av. Att den alls gjordes är i sig ett vittnesbörd om psykiatrins engagemang för saken – den är ett ofinansierat fritidsprojekt.
Vi tror att uppläggningen av 5-årsundersökningen, med parallella skattningsinstrument (både patienter och kliniker) för symtom och biverkningar, är huvudförklaringen till den extremt höga behandlingsföljsamheten – inte tvång, för det var mycket ovanligt. Kliniker och patienter var i förvånande grad samstämmiga i sina skattningar – även skattningar av psykossymtom.
Och samstämmigheten kan bli ännu bättre om vi förstår hur en psykospatient konstruerar sin sjukdomsupplevelse och därmed sitt upplevda behov av vård. Klinikern baserar enligt våra data den globala bedömningen på summan av symtom, patientens egenbedömning speglar den känslomässiga reaktionen på livssituationen – en »normal sorgereaktion«. Man är enig om slutsatsen men kommer dit på olika vägar. Vet man detta underlättas kommunikationen, och vi får den dialog mellan kliniker och patient som RSMH efterlyser.
RSMH har rätt på en punkt i sitt genmäle, att brukarna avkrävs underkastelse med hänvisning till god vetenskap. Flertalet psykiatrer väljer i dag frivilligt just detta, därför att allt annat är värre. Psykiatrins (inte brukarorganisationernas) tidigare kompromissande kring god vetenskaplig kunskap förde oss vilse, t ex vad gäller psykoterapi vid schizofreni – vilket fullt ut illustreras av en 1980-talsskrift från Socialstyrelsen. Den framstår i dag som sorglig i sin ovetenskaplighet och politiska korrekthet.

Kort och gott – vi tror att RSMH väljer en klok väg om man begränsar ambitionerna som kunskapsorganisation till dokumentation av medlemmars och anhörigas erfarenheter. Omdömena om vår 5-årsstudie antyder emellertid något annat, eftersom kritiken avser vetenskapliga metodfrågor, underbyggd med påståenden gripna ur luften.
Vill man driva egen vetenskaplig verksamhet som kan konkurrera med akademisk forskning – då tar man sig vatten över huvudet. Det är bättre att samarbeta med akademin, även om det begränsar det egna tyckar- och handlingsutrymmet.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.