I en medicinsk kommentar i LT 14–15/2007 (sidorna 1126-7) ger Elisabeth Fernell och Christopher Gillberg en vetenskaplig och klinisk uppdatering av kunskapsläget inom det utvecklingsneurologiska och barnpsykiatriska fältet. Kommentaren påtalar även dilemman inom den nuvarande svenska vårdorganisationen på området och stimulerar till debatt om förbättringsmöjligheter.

Författarna konstaterar bland annat att man på flera håll i Sverige, för att möta det ökande utredningsbehovet på området, har organiserat diagnosbaserade team. Många diagnosbaserade team har dock tyvärr ofta alltför smalt utbud av utredningar för att kunna genomföra nödvändiga helhetsbedömningar av de barn som remitteras till dem. Och, än värre, hänvisning till diagnosbaserade team förutsätter ibland att remitterande instans i princip redan är på det klara med barnets diagnos.
I sin kommentar förordar Fernell och Gillberg breda tvärfackliga utredningsteam. De understryker också att vården måste vara så organiserad att det finns utrymme för adekvat utvärdering av insatta hjälpinsatser och uppföljningar av barnens symtom. Symtombilder hos växande barn förändras ju med nödvändighet över tid. Symtom kan minska, tillkomma eller bli mera uppenbara. Förståelsen för det enskilda unika barnet, och avpassning av insatta åtgärder, måste givetvis vara i samklang med detta barns aktuella symtombild och funktionsnivå.

I avslutningen av sin kommentar föreslår Fernell och Gillberg att hälso- och sjukvårdsorganisationens kartor på det aktuella området ritas om så att de anpassas till aktuellt kunskapsläge och till barns och familjers reella behov.
Jag anser att Fernell och Gillberg med sin initierade medicinska kommentar har givit ett bidrag som stimulerar till konstruktiv debatt om hur vården av barn med utvecklingsrelaterade funktionsnedsättningar bäst bör utformas. Innehållet i kommentaren anser jag också till stora delar vara relevant för debatten om psykiatrins organisation och innehåll.

Avslutningsvis – mina egna erfarenheter av arbete inom det barnneuropsykiatriska fältet överensstämmer väl med den bild som Fernell och Gillberg ger. Deras genomgång och förslag i den korta medicinska kommentaren uppfattar jag som synnerligen värdefulla för vårdutveckling på området. Möjligtvis hade jag önskat att författarna hade haft utrymme att ännu mera understryka det sociala perspektivet – och att social yrkeskompetens bör vara väl representerad när barn och ungdomar utreds med frågeställning utvecklingsrelaterad funktionsnedsättning.