Finnairs nattliga flight AY 095 till Bangkok. Jag hade nyss slumrat in när en steward efterlyste en läkare; man kunde höra på rösten att det var bråttom. Jag ryckte till och rusade upp. Några stolsrader bakåt hade en äldre kvinna plötsligt fallit ihop, och jag kunde snabbt konstatera att hon inte reagerade på smärtstimulering, inte gjorde några andningsrörelser och hade maximalt vida pupiller. Jag kunde inte känna någon karotispuls. Här stod jag alltså som så många gånger förr, dock i annorlunda miljö, inför en människa med cirkulationsstillestånd.
Kabinpersonalen hjälpte till att snabbt dra ner kvinnan på golvet, och hjärt–lungräddning påbörjades genast. Man blir
naturligt nog lite ringrostig efter fem års bortavaro från en intensiv yrkesutövning, och det blev därför inte helt enligt senaste HLR-instruktion. Men till all lycka började kvinnan efter någon minut försöka andas själv.
Svag karotispuls kunde anas, så småningom även radialispuls. Oxygen fanns på flygplanet i riklig mängd, och min utandningsluft kunde berikas med den när jag fortsatte med mun till mun-andning. När kvinnan efter någon halvtimme fick mätbart blodtryck fick hon börja spontanandas. Hon kunde säga enstaka ord – på finska – och uppvisade inga grovneurologiska skador.
Två duktiga sjuksköterskor gjorde en berömvärd insats i det initiala och fortsatta omhändertagandet på det trånga flygplansgolvet. Radiokontakt togs med två av flygbolagets konsultläkare för akuta incidenter, båda i USA. Vi kom överens om att fortsätta försöka hålla ställningarna i ytterligare några timmar tills vi var framme i Bangkok, i stället för att yrka på en tidigare landning i exempelvis Kazakstan, Turkmenistan eller Afghanistan.
Att man så framgångsrikt kan utföra HLR under förhållanden som dessa, utan alla gängse hjälpmedel och läkemedel, förutsätter att man ingriper snabbt och reflexmässigt. Man skall dessutom ha en god portion tur. Om kvinnan exempelvis haft kammarflimmer hade utgången inte säkert blivit så lycklig.
Jag vill berätta om denna händelse för att påminna kolleger om att vi när som helst, och alltid oväntat, kan stå inför en dylik situation. Är man läkare förväntas man ingripa och göra sitt bästa under rådande omständigheter. Klok är då den som inte smitit undan den HLR-utbildning man förhoppningsvis ger på alla sjukhus och vårdcentraler i Sverige, och som heller inte missat den årliga uppföljningen. Alla duktiga och entusiastiska HLR-instruktörer är för övrigt värda stor uppskattning och heder!
Hur gick det då för patienten, en 76-årig kvinna med en hjärtinfarkt i anamnesen? Jag vet bara att när jag på morgonen lämnade över henne till kolleger i Bangkok var hon allmänt öm i kroppen men i övrigt vid god vigör. Själv kände jag mig som för några år sedan efter en intensiv journatt.
