En debatt pågår i Läkartidningen om privatsjukvård. Kollegerna Bertholds, Halldin och Järhult tycker att svensk sjukvårds Ragnarök är på gång om mer privat sjukvård breder ut sig [1-4]. Sedan tycker de inte särskilt mycket mer.
Kollegerna borde fråga sig varför många politiker vill ha mer privat sjukvård, varför enskilda sjukförsäkrar sig och varför företag försäkrar sina anställda. Jo, det Offentliga har till stora delar havererat, och därför vill man själv gardera sig. De politiker som ser haveriet vill försöka göra något åt det. Det är ju deras uppdrag.

Några exempel på haveriet: 86-årig ensamboende småbrukaränka i Blekinges skogsbygd har ständig värk i benen (höfter, cirkulation, nerver?). Hon ringer sin vårdcentral strax före midsommar och får en tid i september 2007.
30-årig arbetare sliter i arbetet av sin högerhands volarplatta (januari 2006). Till slut (december 2006) beslutar handkirurgerna i Västra Götaland att operera, men inte förrän 2009 eller 2010. Försäkringskassan proponerar sjukpension, eftersom rehabilitering är omöjlig utan operation. Dagkirurgi görs privat (mars 2007) med en »knivtid« på 25 minuter. I juni framskrider läkningen bra, och en kompletterande artrodes tycks då inte behövas.
Flera reumatiker med svåra, oftast duktigt smärtande och starkt funktionshindrande fotdeformiteter opereras privat. De flesta har efter offentligt ställd operationsindikation bara väntat i 3–4 år, några i 7–8 år.

Dessa exempel är inga enstaka undantag, och att ständigt svänga sig med prioriteringar, jämlikhet och solidaritet är ett hån mot medborgarna.
Jag har till skillnad från mina tre kolleger flera förslag till den offentliga sjukvården för att lindra haveriets följder. Här är två av dem.

Först: »Skötsamhet« – kvalitativt goda patientmöten i ett individuellt rimligt antal, och beredvillighet att »ställa upp« för sjukvårdens kärnverksamhet, tex att ta extrajourer – skall vara vårt viktigaste kriterium för lönepåslag.
En primärvårdschef i nordvästra Skåne fick för inte så länge sedan inte igenom sina lönerevisionsförslag eftersom »skötsamhet« inte fanns i kriterielistan. Påslagen gick till »projektfolket«.
De offentliganställda noterar detta och handlar klokt: Skall lönen maximeras måste man engagera sig i projekt, FoU och inrättningar liknande F-läns Qulturum.
Patientkontakter är rent lönemässigt kontraproduktiva. Blir »skötsamhet« viktigt ger det ändrade attityder och göranden automatiskt, eftersom offentliganställda är kloka.

Sedan: Det Offentliga må gärna privatisera, men måste först skaffa sig kompetens att ta reda på vad som egentligen skall köpas av det Privata och ha förmåga att sluta professionella avtal. Här finns stora brister.
Dålig kompetens härvidlag ger dålig valuta för pengarna. Och sedan – mycket viktigt – krävs det fortlöpande kontroll av det man köper. Det saknas allmänt idag, och det är nu inte så konstigt, eftersom det Offentliga är kravlöst gentemot sin egen verksamhet och sina anställda.
Bästa kolleger, det är lätt att tala om vad man inte tycker. Det är svårare att tala om vad man vill ha, men kom med era förslag för att reparera vårt Offentliga haveri.