Tack för ditt påpekande om oriktigheter i en patientbroschyr. Vi ska självfallet rätta till dessa. Samtidigt vill jag kommentera några av dina påståenden.

EMDR är inte en panacea för alla möjliga besvär, vilket också Francine Shapiro påtalar. Vid varje planering av en psykoterapeutisk behandling krävs självklart en noggrann diagnostisering. Detta är avgörande för det fortsatta valet av behandlingsalternativ. EMDR kan inte råda bot på ett sjukdomstillstånd som exempelvis har en biologisk, somatisk grund. Däremot visar en del kliniska erfarenheter att EMDR-behandling kan reducera den subjektiva upplevelsen av exempelvis smärta.
Det finns många likheter mellan olika psykoterapeutiska behandlingsformer och skolor. Det är ingen hemlighet att EMDR-metoden integrerar element från olika psykologiska inriktningar. Utmärkande för all behandling av traumatiska minnen är att det anses nödvändigt med inslag av verbalisering, exponering och möjlighet till kognitiv omstrukturering.

Detta gäller för olika typer av TF-KBT (trauma focused cognitive behaviour therapy) såsom cognitive processing therapy [4], cognitive therapy [1], brief eclectic psychotherapy [2] och narrative exposure therapy [3].
EMDR-metoden förefaller vara skonsam i det avseendet att den innebär en doserad exponering, vilket kan tilltala patienten. Likaså förefaller den bilaterala stimuleringen tillföra ett element av avslappnat iakttagande, som skulle kunna underlätta den psykologiska bearbetningen.
Vi kan idag inte hävda att den bilaterala stimuleringen är nödvändig, men vi kan inte heller hävda motsatsen. Det finns därför ingen anledning att avstå från detta inslag så länge som inte motsatsen bevisats.

EMDR-metoden utgår från antagandet att individens informationsbearbetning av störande upplevelser inte adekvat kunnat komma till stånd, utan i stället yttrar sig i form av symtom som exempelvis vid PTSD. Dysfunktionell fysiologisk inkodning av perceptioner efter obehagliga upplevelser begränsas inte enbart till överlevande efter trauman.
EMDR-metoden kan enkelt överföras till andra tillstånd, som också har sin grund i störande upplevelser och erfarenheter som inte kunnat bearbetas. Det gäller
tex upplevelser av avvisanden, nedvärdering, övergivenhet, tillkortakommanden, hjälplöshet och »minitrauman«, där minnet av dessa automatiskt aktiverar negativa tankar, känslor och fysiska reaktioner.
Komorbiditeten mellan PTSD och andra psykiska störningar är dessutom välbekant, exempelvis depression. En del fobier kan tydligt härröras från obehagliga eller traumatiska upplevelser, och där har EMDR visat sig kunna fungera. (Däremot förefaller sk genetiska fobier svara betydligt bättre på traditionell KBT.)

Att tillämpa EMDR-behandling vid tillstånd med en klar länk till tidigare inlärd dysfunktion kan därför logiskt sett inte strida mot beprövad erfarenhet, lika lite som erfarenheten av att vissa läkemedel, ursprungligen utprövade på ett sjukdomstillstånd, också förefaller fungera på närbesläktade andra.