Sven Britton redovisar i sin debattartikel »Sprutor som mutor« (LT 30-31/2007, sidan 2133) planerna på en kartläggning av HIV-smittan bland Stockholms intravenösa missbrukare. Projektet är lovvärt och kan förhoppningsvis ge kunskapsunderlag för åtgärder, exempelvis sprutbyten, framöver.
Vad man dock slås av är hur Britton fastnar i spekulationer kring vilka »signaler« vi inom vården skickar ut, i stället för att anamma ett medicinskt perspektiv på substansberoende och ha patienternas bästa för ögonen.
Ett föraktfullt uttryck som »legaliserad narkomani« tyder dessutom på okunnighet om metadon- och buprenorfinbehandlingens effekter, nämligen en kraftigt minskad mortalitet men också möjligheter till rehabilitering från livet som narkoman.

Brittons åsikt att detta i första hand skulle innebära en medikalisering av arma medborgare är en orimlig anakronism idag. Massiv, entydig evidens sedan mer än 40 år visar att läkemedelsassisterade vårdprogram är de enda som fungerar vid uttalat heroinberoende.
Att som Britton utan saklig argumentation beklaga sig över att vi äntligen tagit de första stegen mot en evidensbaserad narkomanvård i Sverige är oansvarigt. Hans tal om utökade möjligheter till behandling blir därmed tomma ord.
Det är utifrån ett modernt, medicinskt perspektiv vi idag gör konstruktiva framsteg inom beroendevården. Bör inte en sådan inställning vägleda oss även framöver? Och bör den inte också ha sin plats när vi tar ställning till åtgärder som sprutbyten?