Thomas Flodins ledare »Nej till läkarassisterat självmord« [1] som hänvisade till den hippokratiska läkareden framlockar kommentarer. När arkaiska texter åberopas uppstår tolkningsfrågor. Vad säger de egentligen? I vilket sammanhang tillkom de? Och vilken relevans har de i dag? Problematiken framgår när texten återges i sitt sammanhang med omgivande avsnitt:
»Efter förmåga och omdöme skall jag vidta dietiska anordningar till gagn för de sjuka; och vad som skall skada eller förfördela dem skall jag söka avvärja. Jag skall inte ge någon gift, om man ber därom, ej heller råda någon till dylikt; likaledes skall jag ej heller ge någon kvinna fosterfördrivande medel till inlägg. I renhet och fromhet vill jag tillbringa mitt liv och utöva min konst. Stensnitt skall jag förvisso inte göra, utan överlåta denna praktik åt dem som därmed befattar sig« [2].

Stensnittsavsnittet har tolkats som ett avståndstagande från kirurgi överhuvudtaget (inte ens ett stensnitt får göras) eller ibland som specifikt för just stensnitt. Hur som helst, så upphörde dess relevans för svenskt vidkommande 1861, då medicinsk och kirurgisk grundutbildning slutgiltigt slogs ihop. Man kan möjligen än i dag använda avsnittet som en allmän varning mot att fuska i saker som man saknar utbildning för.
Fosterfördrivningsförbudet har setts som del i ett generellt avståndstagande från utsläckande av liv [3] eller som specifikt avståndstagande från aborter. Förbudet förlorade emellertid relevans för svenskt vidkommande med 1974 års abortlag.

Har då meningarna om gift relevans för frågorna om eutanasi och läkarassisterat självmord? Ja, enligt den uppfattning, byggd bla på deras utformning, som ser dem som ingående i ett allmänt förbud mot släckande av liv, där de i så fall bildar en helhet med abortförbudet [3]. Problemet blir då huruvida man kan välja och vraka i budord som formar ett helt och låta vissa komponenter vara heliga men inte andra? Blir det trovärdig och hållbar etik av sådan inkonsekvens?

Vissa medicinhistoriker har emellertid menat att texten avsett läkares deltagande i giftmord [4, 5], vilket är något annat än det Flodin diskuterar. Edens förhållande till praxis i andra hippokratiska skrifter har även diskuterats. Kanske omfattades den blott av en minoritet, pythagoréerna, och något allmänt läkarrättesnöre var den inte under antiken utan dess dominans kom med kristendomen [3].
Ordet gift är i sammanhanget problematiskt. Medicinhistorikern Henry E Sigerists engelska översättning av eden talar om »deadly drug« [6], vilket torde ligga originalet nära, ty där talas om läkemedel (farmakon) i skadlig beredning [7]. Gränszonen mellan farmakologi och toxikologi är emellertid flytande, särskilt när det gäller svårt sjuka. Den förskrivande läkaren må kunna skilja på intentionen att lindra och intentionen att döda, men farmaka gör inga sådana distinktioner.
Thomas Flodin avslutar med att »Läkaretikens huvuduppgift är att skapa en värdegrund för yrkets utövare«. Det är ett för snävt och insiktslöst perspektiv för Läkarförbundet och dessutom problematiskt eftersom »värdegrunderna« skiftar i ett »mångkulturellt och pluralistiskt samhälle«. Sverige är inte längre den gamla Kyrkolagens lutherska enhetssamhälle. Handlingsgrund är ett bättre ordval.

Som all yrkesetik har läkaretiken minst fyra sidor – den vänder sig till:
1. yrkesutövarna
2. patienterna/kunderna/ potentiella sådana, dvs allmänheten
3. andra grupper verksamma inom samma fält, såsom sjuksköterskor och paramedicinare
4. samhällets styrande, lagstiftare mfl representanter för vad som förr kallades överheten.

Läkarnas fackliga organisation kan inte gärna koncentrera sig på blott den internaste av dessa sidor.

Traditionellt har läkarkåren haft stor spännvidd vad gäller värdegrund, vilket sannolikt tidigare bidragit till viss återhållsamhet i fråga om etiska uttalanden [8]. Det gäller att finna gemensamma nämnare, och sådana hittar man ofta bäst genom att snegla på de andra sidorna än den rent interna vad gäller yrkesetiken. Etiska regler som utåt stärker läkarens ställning och anseende brukar man kunna enas om.
Då måste man emellertid se läkaren i hans/hennes samhällsroll. Kollegial introspektion leder däremot gärna till ofruktsamma inre kontroverser. Av de fyra sidor som jag räknat upp är egentligen nr 2 väsentligast. Framstår inte
läkaretiken i viss samklang med patienters och allmänhetens förväntningar så blir den snart en betydelselös klubbdekoration eller kanske direkt kontraproduktiv för kåren.

Eftersom samhället och människorna förändras, liksom sjukvården och behandlingarnas resultat, så förändras även etiken. Att tro något annat är illusionism.
Skall jag peka på det viktigaste positiva som hänt med vardagens
läkaretik sedan jag började mina studier för 51 år sedan, så blir det den ökade respekten för patientens autonomi och medverkan [8] – och doktorns nedklivande från den piedestal som åtminstone vissa av mina kliniska lärare för egen del hade rest upp till någonstans mellan hel och halv gudshöjd.
Läkarpaternalismen, även i den tämligen blygsamma form som min generation
fostrades in i, har gått en långsam sotdöd till mötes och flämtar väl snart i sitt slutgiltiga själatåg. Jag ser Svenska Läkaresällskapets nya riktlinjer som ett uttryck för medvetenhet om denna djupgående attitydförändring inom sjukvården och samhället.
Det mest negativa som hänt inom läkaretiken är många kollegers alltför stora följsamhet till den ekonomism som de senaste decennierna nästlat sig in som vårdideologi och som ofta leder till läkarmedverkan i inhuman vård, särskilt av gamla och utsatta. Där har Läkarförbundet sin stora etiska utmaning.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.



Foto: IBL
Är den hippokratiska eden tilllämplig även idag? (Marmorbysten, som sägs föreställa Hippokrates, finns i Museo Archeologico Nazionale, Neapel.)