Försäkringsläkarna Peter Dahl och Eddy Holmgren skriver i Läkartidningen (36/2007, sidan 2538) att Åke Åkesson använt ett illa valt exempel på brister i sjukförsäkringen. Åkesson berättade om en kakelläggare som efter operation av patellarluxationer av Försäkringskassan nekades sjukpenning då han »bedömdes klara administrativa uppgifter«.
Jag skulle hellre vilja beteckna det som ett illa läst exempel. Åke Åkesson skriver nämligen inget om livslång sjukskrivning.
Försäkringskassan nekade mannen sjukpenning då han under den postoperativa konvalescensen påstods kunna klara administrativa uppgifter. Om försäkringsläkarna läser våra intyg lika vinklat blir jag orolig.
För det första – »bedöms klara administrativa uppgifter« är en typisk floskel från Försäkringskassan. Den bortser från att administrativa uppgifter inte bara är avlastande för nyopererade knän, utan också kräver kunskap (och intresse).
Menar Försäkringskassan att mannen borde sätta sig på skolbänken och plugga data och bokföring medan knäna läker? På vems bekostnad? Enligt Åkessons beskrivning är han en yrkesskicklig kakelläggare, och det finns väl inget som motsäger att han kan fortsätta med det arbetet efter sin operation? Skulle han ens hinna lära sig bokföring innan han återgick till sitt ordinarie arbete?
För det andra – varför ska bara de sjukskrivna få kritiken? Verkligheten är ju att de flesta arbetsplatser de sista 10–20 åren blivit så specialiserade och högproduktiva att det inte finns plats för den som inte kan ge 100 procent (minst) inom sitt specialområde. Jag misstänker att en kakelfirma inte har några stora vakanser inom sitt »administrativa« område, så jag kan egentligen inte klandra dem.
Men vad hände egentligen med arbetsgivarnas ansvar för att låta icke fullt friska människor få komma till jobbet med enklare uppgifter? I praktiken är du mycket sällan välkommen tillbaka innan du är helt arbetsför. Är detta obekant för försäkringsläkarna?
