Leif Elinders skepsis till BMJs redovisning av Gillberg-affären måste ses mot bakgrund av att artikeln kritiskt granskar hans del i konflikten. Man kan alltid diskutera detaljerna i en artikel, men de uppgifter som Leif Elinder nu tillbakavisar finns också dokumenterade i Vanna Beckmans bok »Strider under hjärnåldern«. Elinders uppfattning står mot två oberoende källor.

Detta som en parentes – för kärnan i min ledare var det orimliga i att vi låter så många lägga ned så mycket tid, energi och kraft på destruktiva konflikter.
Trots Elinders omfattande produktion av inlägg som förnekar existensen av ADHD finns tillståndet idag beskrivet i varje modern lärobok i pediatrik.

Jag håller helt med Elinder om att all forskning måste kunna granskas. Frågan är bara om det ska ske enligt vetenskapliga principer via universitetet och vetenskapsråd – eller via självutnämnda privatspanare som driver processer och bombarderar forskare med krav på tillgång till deras arbetsmaterial.
Vi kan utifrån offentlighetsprincipen sysselsätta hela forskarkåren med att kopiera, avidentifiera och skicka alla sina data till var och en som anser sig ha intresse av dessa. Om detta är rimligt och gagnar forskningen eller öppenheten behöver diskuteras.