Josef Milerad, Läkartidningens medicinske chefredaktör, framför på en ledarsida i Läkartidningen 36/2007 (sidan 2480) att Gillberg-affären handlat om »privata omständigheter« mellan »antagonister«, att forskningen berört »patienter«, att »scientologer« varit inblandade mm. Han har i BMJ hämtat sin kunskap från frilansjournalisten Jonathan Gornall (BMJ. 2007 Aug 25 http://www.bmj.com/cgi/content/full/335/7616/370 ).
Ingenting av detta stämmer. I Elinders och Kärfves engagemang finns ingen personlig konflikt, inga antagonister och inte någon inblandning av scientologer.
I BMJ-artikeln omnämndes överhuvudtaget inget om att tvisten uppstod i anslutning till den vetenskapliga kritik av DAMP-begreppet och den svenska DAMP-studien som Eva Kärfve år 2000 presenterade i sin bok, »Hjärnspöken – DAMP och hotet mot folkhälsan«. För den som är intresserad av det sakliga hänvisas till bokens sidor 32–72 samt 221–226.
Sakfrågan handlar om möjligheten för utomstående att kontrollera ett forskningsmaterial där forskargruppen inte tillmötesgår detta, utan trotsar domstolsbeslut och olagligt förstör 100000 sidor viktigt forskningsmaterial, och där den huvudansvarige lägger skulden på underställda för att slutligen dömas i domstol för tjänstefel.
Forskningen handlade inte om patienter utan om obehandlade försökspersoner. Forskningen saknade dessutom i delar viktiga forskningsetiska godkännanden. Materialet kunde ha avidentifierats. Forskarna begärde en skyndsam granskning av Vetenskapsrådet. Rådet presenterade tre namn på oberoende forskare. Då tog forskarna tillbaka sitt erbjudande med motiveringen att etiska rådets ordförande Ove Lundgren friat dem. Ove Lundgren mfl har i Dagens Medicin den 13 april 2005 påpekat att detta påstående är felaktigt.
Andra forskare än Eva Kärfve – forskare som professorerna Rolf Zetterström och Per-Anders Rydelius – har också granskat DAMP-studierna. I Dagens Medicin den 25 maj 2005 har de (liksom Kärfve) pekat på de vetenskapliga svagheter som finns i de aktuella undersökningarna.
Josef Milerad framför att det bara finns förlorare i denna »destruktiva konflikt«, att »Kärfve och Elinder vunnit slaget men förlorat kriget«, att Gillberg fått rätt i sak och att ADHD idag är en helt etablerad diagnos. Detta stämmer inte. DAMP-diagnosen, som diskussionen primärt gällt och vars vetenskapliga underlag blivit förstört, blev aldrig internationellt accepterad och är nu avskaffad.
Forskning måste kunna granskas. Att med stöd av lagstiftning och domstol verka för att detta ska vara möjligt är inte fel. Att arbeta för ett öppet samhälle är inte destruktivt. Läkartidningens medicinske chefredaktör har dragit oriktiga slutsatser.
