Thomas Flodin står som författare till ledaren i Läkartidningen 32–33/ 2007 med rubriken »Nej till läkarassisterat självmord!«. Vi utgår från att även Läkarförbundet står bakom denna olyckliga skrivning.
Argumentationen går ut på att om en beslutskompetent patient begär att få avstå från behandling med dialys eller cytostatika tycks det till nöds gå an. Däremot, om patienten begär att få slippa respiratorbehandling och måste ha hjälp med detta – då blir det problem.
Alla beslutskompetenta patienter har givetvis, enligt den viktigaste medicinsk-etiska principen om självbestämmande (autonomi), en självklar rätt att avstå från all behandling som hon finner att hon av någon anledning inte vill ha. Detta måste gälla även om det leder till döden – förutsatt att hon är informerad om konsekvenserna.

De flesta kirurger har någon gång mött en patient som sagt nej till en operation som eventuellt skulle kunnat rädda livet, men som avböjts med hänvisning till tex ålder och andra sjukdomar. Självklart skall både den som vägrat operation, dialys och cytostatika få fullgod palliativ behandling, som smärtlindring och sedering, även om denna behandling skulle kunna leda till att döden påskyndas. Allt annat vore ovärdigt och omänskligt.
Men en fullt beslutsfähig, icke-deprimerad respiratorpatient skall tydligen tvingas till fortsatt behandling, därför att åtgärden att ge patienten djupare sedering och sedan stänga av respiratorn av Thomas Flodin tolkas som läkarassisterat självmord. Skälet för att sedera patienten är naturligtvis att hon skall slippa kvävas till döds när respiratorn stängs av, och detta är alltså en rent palliativ behandling som i sig inte leder till döden.
Den patient som var anledningen till att Läkaresällskapets etiska delegation ändrade sina riktlinjer – Joakim Alpgård – tvingades att åka ner till Schweiz, ett både kostsamt och under förhandenvarande omständigheter komplicerat tillvägagångssätt, för att få avsluta sin påtvingade respiratorbehandling.

Vi anser att motståndet präglas av rädsla för att se dessa patienters svåra lidande, och man tycks inte våga räcka dem en hjälpande hand förebärande föråldrade regler och förbud. Att hänvisa till Hippokrates och WMA känns mindre väl genomtänkt i sammanhanget. Det har funnits kritiska röster om WMA genom åren. Och varför hoppade Flodin över Gud och Moses lagar som varit nog så inflytelserika tidigare i Läkarförbundets historia?
För 32 år sen stod kollegerna till Thomas Flodin och använde sig av gamle Hippokrates för att förhindra att fri abort infördes. Betraktar Läkarförbundet och dess etik- och ansvarsråd (EAR) att de som bär det medicinska ansvaret för de 36000 aborter som skett varje år sedan dess begår etiskt tvivelaktiga handlingar, eftersom de uppenbarligen handlar stick i stäv mot Hippokrates´ regler? Hur pass djupa kunskaper har Flodin om Hippokrates? Att denne kan tolkas olika har framgått [1]. Då tvingades svenska kvinnor att åka till Polen för att få legal abort – nu får svenska patienter åka till Schweiz för att få hjälp att avsluta sitt liv i en svår situation.

Vi tycker att de nya riktlinjerna från Läkaresällskapets etiska delegation är ett självklart ställningstagande i humanistisk anda, och som dess ledamöter förtjänstfullt motiverat i Läkartidningen 28–29/2007. Men vi skulle önska att man vågade ta ytterligare ett steg.
Vi tycker att den ovannämnda ledaren ger uttryck för en viss byråkratisk rädsla för döden. Kan inte hållningen rent av tolkas som patientfientlig och fjärmad från vad patienterna tycker? Via Sifo (mars 2005) vet vi att 78 procent av svenska folket anser att läkarassisterad självvald död skall tillåtas i en hopplös situation, och detta är väl något som också Läkarförbundet måste ta i beaktande.
Varje år tar ca 85 svårt cancersjuka svenskar livet av sig under mer eller mindre dramatiska och ovärdiga former [2]. Vi måste börja diskutera hur vi skall gå patienter med outhärdligt lidande till mötes på ett lite nytt sätt.

Vi är alla eniga om att den palliativa vården skall utvecklas och förbättras, men eftersom ingen behandling lyckas till 100 procent kommer det alltid att finnas situationer, om än inte så många, där man måste överväga patientens önskemål om läkarassisterad självvald död. Annat strider mot viktiga medicinsk-etiska principer och humanitet.
Ett första steg vore att ifrågasätta den läkaretiska regel – nr 3 – som Thomas Flodin citerar och som avslutas med »Läkaren får aldrig medverka till att aktivt påskynda döden«. Bortsett från att det bryts mot denna regel vad gäller både anda och bokstav [3], så strider den mot nästa regel – nr 4: »Läkaren … får inte genom sin yrkesauktoritet inkräkta på vederbörandes rätt att bestämma över sig själv.« Två så motsägelsefyllda regler borde nog snarast omarbetas till mer konsekventa och moderna riktlinjer.
Vi föreslår en bred etisk diskussion inom Läkarförbundets EAR, där vi gärna medverkar med våra kunskaper. Vi rekommenderar boken »Att få hjälp att dö« [4] som en bra utgångspunkt. Det finns också en hel del evidensbaserad kunskap från Holland som kan vara viktig att ta del av [5].

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.
n