Jag instämmer helt i Sven Brittons debattartikel »Sprutor som mutor« i Läkartidningen 30–31/2007 (sidan 2133). Några aspekter kan ytterligare framhävas.

Han nämner den före detta folkhälsoministern Morgan Johansson. Denne har såväl i massmedierna som i propositionen till den ettåriga lag som möjliggjort för alla landsting att i samråd med kommuner inrätta sprutbytesverksamhet för narkomaner farit med gravt felaktiga eller missledande faktauppgifter. Det är klart att han och lokalpolitiker råkar i panik, om de verkligen tror på de uppgifterna.
Senast uppgav han i Dagens Nyheter den 17 juli 2007 att man får gå tillbaka till mitten av 1980-talet för att hitta någon liknande smittspridning som nu och att 1985–1986 hälften av Stockholms narkomaner smittades med HIV under åtta månader.

Han håller då inte isär tidpunkten för diagnostiserad HIV-infektion och det faktiska smittotillfället. Politiker älskar siffror och misstolkar dem lätt. I det här fallet saknar Morgan Johansson kunskap om hur smittstatistiken sammanställs och vad den säger. Åren kring 1990 var jag involverad i arbetet med denna statistik på Statens bakteriologiska laboratorium (SBL), och jag sitter med i en kampanjgrupp hos smittskyddsläkaren i Stockholms län med syfte att aktivera information till narkomaner och narkomanvårdare och att öka HIV- och hepatittestningsfrekvensen.

Hur många som diagnostiseras beror på testningsfrekvensen, vilken i sin tur är avhängig av den organisatoriska tillgången till testning. I Stockholm har tillgängligheten varit den begränsande faktorn, medan narkomanerna själva i hög grad efterfrågat testning. Det behövs inget sprutbyte för att locka dem till det.
Med ändrad inriktning 1990 hos Narkomanhälsan på Sabbatsberg, den största testnings- och rådgivningsstationen i länet, och en del andra organisatoriska förändringar i den lokala narkomanvården, sjönk sedan HIV-testningsfrekvensen bland narkomaner påtagligt och därmed antalet diagnostiserade fall. År 1999 var de nydiagnostiserade fallen nere i tre. Alla från rikspolitiker till narkomanvårdare slog sig till ro.

Monitoreringen av HIV-spridningen bland injektionsnarkomaner förlorades. Så som den såg ut i Stockholm och Oslo under 1980-talets senare hälft ansågs den vara exceptionellt god och berömdes av internationella epidemiologer. Den byggde på en bred förtroendefull kontaktyta mellan narkomaner och deras behandlare i socialvård och sjukvård.

Under 1990-talet förlorades möjligheten att följa eventuella variationer i den faktiska smittspridningen. Mycket talar för att den det senaste decenniet stabiliserats på en jämn nivå. Med eller utan sprutbyte har epidemikurvan sett ut så i alla västvärldens städer där HIV-smittan fick fäste innan kunskap fanns om den och innan testmetoder utvecklats. Det motsägs inte av statistiska hack och toppar; det handlar inte om börsnoteringar.

År 1999 alarmerades jag och uppsökande socialarbetare av denna osannolika utveckling. En av socialarbetarna, Kerstin Larsson, var även kurator på HIV-avdelningen på Huddinge sjukhus. Tillsammans inventerade vi situationen och fann att det blivit oerhört svårt för narkomanerna att få bli testade utom på de perifert belägna infektionsmottagningarna. Varken narkomanerna eller deras behandlare visste längre vart de skulle vända sig.
Vi kontaktade därför Stockholms smittskyddsläkare Staffan Sylvan, och tillsammans aktiverade vi åter de smittförebyggande insatserna. Det medförde att 27 nya fall av HIV-infektion hos narkomaner diagnostiserades år 2001. Flertalet hade smittats på 1990-talet och någon mer än tio år tillbaka i tiden. Detta är ett exempel på administrativa artefakter i HIV-statistiken.

Successivt har testningarna åter intensifierats. Årets siffra, 24 nya fall, utgör ett observandum men ryms inom ramen för den förväntade effekten av det ökade uppsökande arbetet, smittspårning och testning. Frekvensen av sexuellt överförda sjukdomar (STD) har ju ökat dramatiskt både inom speciella grupper och hos allmänheten i stort det senaste året. Hittills-varande studier har givit vid handen att mindre än hälften av de fall som i statistiken rubricerats som injektionssmitta hos narkoman kunnat visas ha haft denna smittväg. I stället har de flesta, av sammantagna uppgifter att döma, smittats sexuellt. Mot det hjälper inte sprutbyte.

Vi har även en importsmitta. Stockholm äger stor attraktionskraft på narkomaner från hela landet. Av de 20 narkomaner som nydiagnostiserades i Stockholms län 2005 var åtta smittade utomlands och ett par av de övriga troligen i andra delar av landet. Mot det hjälper inte heller sprutbyte i Stockholm.
Flertalet nydiagnostiserade narkomaner i Stockholm under det senaste decenniet har varit psykiskt störda. De skulle ha svårt att meningsfullt använda sig av sprutbyte. Här gäller det i stället att förstärka vården av psykiskt störda narkomaner. Konsekvenserna av de stora indragningarna i psykiatrin i mitten på 1990-talet gör sig gällande än i dag.

Så till Morgan Johanssons andra påstående. Av Stockholms läns 5300 injektionsnarkomaner testades åren 1985–1986 5351 individer, och HIV diagnostiserades hos 324 av dem. Beroende på vilka åtta månader han avser låg antalet som mest omkring 200. Ministern måste ha tagit fel på en tiopotens och lite till.