Johan Fischer påstår felaktigt i Läkartidningen 34/2007 (sidan 2358) att motståndarna till vinstdriven vård i den pågående privatiseringsdebatten argumenterar utan att presentera några förslag för att »reparera vårt Offentliga haveri«.

För det första skrev jag redan i mitt första debattinlägg [1] att svensk sjukvård måste bli effektivare för att råda bot på bland annat långa väntetider och föreslog ekonomiska incitament för att åstadkomma detta. Men till skillnad från privatiseringsförespråkarna menar jag att resultat och inte »produktivitet« (antal återbesök, utredningar och behandlingar) skall belönas, och att (genom demokratiskt fattade beslut) prioriterad och inte efterfrågestyrd vård skall belönas.
Detta mot bakgrund av den omfattande evidens som visar att prestationsbaserad, vinstdriven vård är såväl kostnadsdrivande som relativt ineffektiv. Privatiseringsförespråkare kan, såvitt jag kan finna, inte hänvisa till studier talande för motsatsen.

För det andra kan beskrivningen av svensk sjukvård som »havererad« ifrågasättas. Med vad jämför man? Denna ständiga svartmålning av den svenska sjukvården blir till sist en självuppfyllande profetia och bidrar till ett missnöje (även för dem som arbetar inom sjukvården), som vid ett internationell jämförelse blir svårt att motivera.
Jag har bott i fem länder, har släkt och vänner kvar i ännu fler, har arbetat utomlands (även privat) och under mina 14 år som studierektor, tillsammans med AT- och ST- läkare, gjort studiebesök inom ett flertal europeiska sjukvårdssystem. Inte i något av dessa länder har jag funnit ett sjukvårdssystem bättre än det, förvisso icke perfekta, svenska. Men i inget av dessa länder har det massmedialt förmedlade missnöjet med sjukvården varit så stort som i Sverige.

Sjukvårdskrisen är global och beror på det växande gapet mellan sjukvårdens möjligheter/befolkningens behov och den ekonomiska tillväxten. Inget land har eller kommer att ha råd att erbjuda hela befolkningen omedelbar och optimal vård för alla åkommor. Därför bör sjukvårdspolitiker sluta utfärda allehanda garantier, och privatiseringsförespråkarna sluta påstå att vinstdriven vård löser problemet.

Låt oss i stället acceptera och förmedla insikten att resurserna är begränsade och att det – om vi vill behålla ett solidariskt, offentligt finansierat och behovsstyrt sjukvårdssystem – krävs demokratiskt fattade prioriteringsbeslut.
I nästa steg kan vi utforma de ekonomiska incitament som uppenbarligen behövs för att sätta fart på läkarkåren. För nog upplever de flesta av oss förbättringspotential på våra arbetsplatser, eller?