Jag instämmer i mycket av det Elinder och Engqvist skriver. Helsingforsdeklarationens § 30 är viktig, inte enbart i fattiga länder. Den kraftiga ökning av nya dyra särläkemedel vi nu ser gör att det är ofrånkomligt att det redan i studieprotokollet måste tas hänsyn till hur fortsatt behandling ska finansieras.
Det är oacceptabelt att avbryta en välfungerande behandling, men därmed inte sagt att det är den enskilde vårdgivaren som ska stå för behandlingskostnaden.
Detta fall visar tydligt på behovet av att det snarast tas fram riktlinjer för hur särläkemedel ska finansieras. För att inte enskilda kliniker ska drabbas måste det till en nationell lösning.