Äntligen kan det bli möjligt för en privatpraktiker att överlåta sin mottagning till en kollega som driver mottagningen vidare med samma villkor och med oförändrad inriktning. På det sättet garanteras patienterna en kontinuitet i vården, samtidigt som småskaliga mottagningar också fortsättningsvis blir en naturlig del i sjukvårdsutbudet. Det behövs, eftersom många patienter efterfrågar en vård med den privata praktikens särskilda kännetecken: kvalitet, kontinuitet och konfidentialitet.
Dessa glädjande nyheter framgår av den översyn av lagen om läkarvårdsersättning (1993:1651) som gjorts av Socialdepartementet. Översynen har resulterat i en promemoria (Ds 2007:22) i vilken regeringen föreslår att det skall vara möjligt för läkare och sjukgymnaster att i samband med pensionering överlåta praktiken till en kollega som driver praktiken vidare på ovan nämnt sätt. Förhoppningsvis kommer lagändringen att träda i kraft den 1juli 2008.
Men i promemorian finns det tre frågor som kan ifrågasättas och som förtjänar ytterligare diskussion. För det första finns det i § 26, som reglerar verksamhetsuppföljning, ett krav på rapportering till centrala register.
För det andra finns det i samma paragraf en skrivning som ger landstingen rätt att granska enskilda patientjournaler. För det tredje finns det i § 8, som reglerar läkarens arbetstid, och i § 9, som reglerar läkarens andra anställningsförhållanden, skrivningar som försvårar rörligheten mellan öppen vård och sjukhusbunden vård.

Tyvärr för utredarna inte något principiellt resonemang om betydelsen av den personliga integriteten, något som blir alltmer nödvändigt i en tid när den virtuella verkligheten växer i betydelse.
I Hälso- och sjukvårdslagen (1982: 763) betonas betydelsen av patientens integritet och självbestämmande. Sedan Biobankslagen (SFS 2002:297) trädde i kraft i januari 2003 skall patienten informeras och ge sitt samtycke till att prov sparas i en biobank.
Också i utredningen om en ny patientdatalag (SOU 2006: 82) föreslås ett regelverk som möjliggör en komplex användning av IT inom sjukvården, samtidigt som den enskilde individens integritet skyddas.
I förslaget står det på sidan 17: »… detta förutsätter att man inte överger principen om att hälso- och sjukvården skall byggas på respekt för patientens självbestämmande och integritet. I förlängningen riskerar man annars att medborgarnas förtroende för hälso- och sjukvården minskar.«
I lagförslaget (7 kap 2 §) står det att personuppgifter inte får behandlas i ett nationellt eller regionalt kvalitetsregister om den enskilde motsätter sig det. Det tänkesättet stämmer väl överens med privatpraktikernas mål att värna den enskilde patientens integritet.

Detta borde ha beaktats av utredarna som föreslår förändringar i lagen om läkarvårdstaxan. Själv skulle jag gärna ha sett att de hade gått ett steg vidare och slagit fast att individen äger informationen om sig själv. Därmed skulle krävas att patienten lämnar sitt medgivande när information rörande honom eller henne lagras i centrala databaser, sökbara på individnivå.
Mot denna bakgrund finns det också skäl att ifrågasätta landstingens rätt att granska journaler och övrigt material som rör undersökning, vård eller behandling av en patient. Detta är problematiskt eftersom landstinget inte bara är beställare av vård utan också en producent av vård.
I många år har de värnat den egna verksamheten och konsekvent motarbetat privatpraktikerna. I Stockholm har man inte medgett några ersättningsetableringar, trots att vi 2002 träffade en överenskommelse med målsättningen att bibehålla minst så många privatläkare som fanns då. Därmed har antalet privatpraktiker med etablering minskat i Stockholm, och på nationell nivå har antalet minskat från 1183 år 2001 till 1037 år 2005.
Till det kommer att landstinget i Stockholm visat en bristande förmåga till dialog och respekt för sin motpart när man skrivit vårdavtal. I de avtalsmallar som togs fram 2004 misslyckades landstinget med att konstruera en text som utgick från det självklara faktum att det är två parter i ett juridiskt bindande avtal.

I stället tog man fram avtalsmallar med innebörden att Stockholms läns landsting från en dag till en annan kan säga upp avtalet om landstinget tror (eller »bedömer«, som man skrev i förslaget) att praktikern inte kan fullgöra sitt uppdrag. Med sådana skrivningar blir vårdgivaren helt rättslös. I andra stycken var förslaget till avtalsmall så substanslös att de åtaganden landstinget ville att läkaren skulle gå in i blev helt obegripliga. Det hänvisades tex till »samhällets värderingar«, avvägningar som skall göras »på ett rimligt sätt« och att vården skall vara i »överensstämmelse med – eller överträffa – uttalade eller underförstådda krav«.

Dessa erfarenheter gör att det finns skäl att ifrågasätta landstingens förmåga att på ett varsamt och respektfullt sätt handha rättigheten att granska enskilda mottagningar och patientjournaler. Vi befarar att lagen i stället kommer att användas för att trakassera enskilda vårdgivare.
Tyvärr finns det en ömsesidig misstro mellan landstingen och privatpraktikerna. Det är en misstro som behöver beaktas, och där det finns skäl att skydda den svagare parten – den enskilde praktikern.

Därför finns det skäl att ändra skrivningen i § 26. I första hand bör granskningen överlåtas till den granskningsmyndighet som redan finns, nämligen Socialstyrelsen. Om lagstiftarna ändå vill ge landstingen ökade möjligheter att kontrollera enskilda mottagningar bör granskning av en enskild praktik föregås av ett samråd med den lokala läkarföreningen. Då finns det åtminstone en instans som kan bedöma trovärdigheten i skälen till en granskning.
Trots avidentifiering kommer individers integritet att kränkas. Dessutom påverkar det patient–läkarerelationen, eftersom ett förtroendefullt samarbetet mellan läkare och patient gör det nödvändigt att informera patienten om att en granskning ägt rum.

En sådan öppenhet är nödvändig i framtidens sjukvård, som också kommer att präglas av ett ökat utbyte mellan olika vårdformer, mellan öppen vård och sjukhusbunden vård och företagshälsovård. Vi ser en framtid där läkare – exempelvis kirurger, öronläkare, psykiatrer och barnläkare – arbetar en del av sin tid i privat praktik samtidigt som de tjänstgör på sjukhus. De nuvarande skrivningarna i § 8 och § 9 förhindrar en sådan rörlighet.
Därför behövs det ett tillägg som gör det möjligt för den enskilde läkaren att träffa en överenskommelse med landstinget om arbete i andra vårdformer utan att för den skull behöva skriva ett samverkansavtal. I sådana fall behövs det också möjlighet att anställa vikarie för att kunna fullfölja de åtaganden som redan finns i den egna verksamheten.
Det är glädjande att regeringen nu lägger fram denna efterlängtade promemoria.
Varmt tack till socialministern!

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.