I ett mycket intressant temanummer av Läkartidningen (38/2007), »Medicinskt lärande«, redovisas hur långt man kommit inom pedagogiken avseende läkarnas grundutbildning, specialistutbildning och vidareutbildning. Det mesta verkar klokt och genomtänkt, även om man ibland undrar om det verkligen gått att utvärdera om den ena pedagogiska metoden är överlägsen den andra (evidensbaserad pedagogik?)
I det nya nätverket för lärande tror jag ändå att man inte tillräckligt uppmärksammat den viktigaste faktorn för lärandet inom läkaryrket: de goda förebilderna. Jag kan komma ihåg många bra föreläsningar jag bevistat, artiklar och böcker jag läst etc, men det som påverkat mig i särklass mest är mina läkarförebilder.
De har givit mig specifika kunskaper, de har fått mig att förstå vad som är viktigt och mindre viktigt i den kliniska situationen, och – sannolikt mest viktigt – de har lärt mig hur man skall bemöta människor. De har kunnat sätta in mina kunskaper i ett humant sammanhang. Även inom vårt yrke finns plats för en mästare–gesällmodell.
Det viktigaste är inte att kunna skriva röntgenremisser, sätta in eller ut mediciner eller att kunna operera, utan det viktigaste är fortfarande att kunna kommunicera. Den duktige doktorn kan i majoriteten av fallen få patienterna att spontant lämna den anamnes som behövs för att ställa diagnos. Han eller hon kan få sina medarbetare att känna sig uppskattade och glada och få dem att utvecklas i sitt arbete – och kan vid behov få dem att veta hut.
En del av detta kan kallas läkekonst, och lite utvidgat kan det kallas människoförståelse. Det är inget förbehållet allmänläkare eller psykiatrer utan är minst lika viktigt för den opererande subspecialisten.
För att kunna utnyttja styrkan och dynamiken i att ha goda läkare som förebilder krävs en fortlöpande relation och ett uppskattande av varandra.
Om våra blivande kolleger och specialister enbart får snuttar av läkekonst förstår de den inte; de kan faktiskt inte ens förstå när det saknas läkekonst. Dessutom har den duktige förebilden en större lärokraft genom att vara sig själv under en hel dag, vecka och månad än att visa upp sig 45 minuter i en artificiell situation.
De viktigaste kunskaper vi praktiserar idag lärde vi oss av de goda förebilderna – och de var inte stöpta i en och samma form. Vi kan lära av många, men inte av hur många som helst. Jag är övertygad om att vi måste finna en kompromiss där vi tar till oss det bästa i den nya pedagogiken utan att kasta bort guldkornet i den gamla: det direkta, kontinuerliga lärandet av dem som kunde och som förstod. Behovet av kontinuitet i lärare–elevförhållandet måste accepteras och utnyttjas.
Goda förebilder i läkarrollen och trygg kontinuitet i lärandet – det har fungerat för många av oss som är kliniker idag. Jag tror det är bra för framtidens kolleger också.