Offentlighetsprincipen är ett stort problem för läkemedelsbolag och inhyrda psykiatrer. I alla fall när man tvingas lämna ut negativa data och skadeverkningar av psykofarmaka. Vanna Beckman säger sig i Läkartidningen39/2007 (sidorna 2769-70) hålla med om att offentlighetsprincipen är viktig – och viger sedan resten av sin artikel till att visa att den inte är det.

Återigen uppmålas en motsatsställning mellan patienters integritet och rätten att ta del av allmänna handlingar. Återigen sägs patienter bli kränkta och skadade av offentlighet och av gällande grundlag. Ingenting kunde vara längre från sanningen.
Det faktiska problemet för patienter och vanliga läkare är i stället läkemedelsbolagens upplägg och selektiva publicering av kliniska prövningar, och mörkläggning av allvarliga skadeverkningar. Den förre redaktören för BMJ, Richard Smith, har i detalj redogjort för hur bolagens prövningar går till [1]. Det är en fascinerande och skrämmande läsning. Läkemedelsbolag får helt enkelt de resultat de vill ha – och medicinska tidskrifter publicerar dem.

Den som försökt få inblick i av läkemedelsindustrin sponsrade kliniska prövningar vet att dessa är som statshemligheter. Inget får bli känt. Publicering sker på bolagens villkor, och medierna får finna sig i att citera uttalanden från de av sekretessavtal bundna forskarna – som alltid är väldigt positiva.
Naturligtvis tjänar inte patienter på det här. Tvärtom. Mörkläggning, selektiv publicering och illegal marknadsföring har de sista åren skapat bland annat följande medicinska skandaler: Vioxx (där FDAs David Graham uppskattat att tiotusentals människor förlorat livet innan medlet drogs in [2]); Zyprexa (där 28000 patienter tillerkänts 1,2 miljarder dollar i ersättning för skador [3] och där åtta delstater stämt tillverkaren Eli Lilly); Neurontin (där Pfizer som moderbolag fick betala 430 miljoner dollar för Warner-Lamberts marknadsföring för icke godkända indikationer [4]); Seroxat (där GSK undanhållit data om ökad självmordsrisk, som framkommit redan i kliniska prövningar [5]). Det är mycket enkelt att konstatera att tiotusentals människor skulle ha undgått att skadas, om bara de av industrin och inhyrda forskare kända skadeverkningarna hade offentliggjorts, tidigt nog.

Beckman är upprörd över att jag, som hon säger, försökt »sabotera ADHD-behandlingen av vuxna i Norge för ett par år sedan«. Fakta är att jag med stöd av offentlighetsprincipen fick tillgång till data som visade att den ansvarige forskaren, Aanonsen, internt beklagade de bristande terapeutiska framgångarna (70 procent avbröt behandlingen på grund av skadeverkningar och bristande resultat, scenen beskrevs som en hotfull demotiverande behandlingssituation). Den nationella etiska kommittén i Norge var, efter att ha tagit del av min genomgång (»sabotage«, med Beckmans ord), mycket skarp i sin kritik av narkotikaprojektet [6].
Som Beckman mycket riktigt skriver kom de ansvariga forskarna i Norrtäljeprojektet direkt från Janssen-Cilags vuxenstudie av Concerta (en studie med syftet att få Concerta godkänt för vuxna; en studie som i pressmeddelande från Janssen gavs ett positivt resultat redan innan den startat). En bakgrund till Norrtäljeprojektet, av Beckman eufemistiskt benämnt »oberoende patientnära forskning«, finns i artikeln »ADHD och amfetamin till fångar« [7].

Beckman är läkemedelsindustrins och neuropsykiatrins journalistiska ansikte i Sverige (hon borde ha angett sina anslag) och har fri tillgång till data som kan komma till nytta i marknadsföringen. En kritiker får däremot inget veta. Beskrivningen av det hårda arbete Lindefors och Ginsberg tvingats lägga ner på att uppfylla offentlighetsprincipens krav är faktiskt skrattretande. Fakta: Det tog en månad för de aktuella forskarna att svara att det var mycket arbete att gå igenom e-postmeddelanden (dagen efter en JO-anmälan). Inga handlingar fanns förstås att utlämna (det visade sig senare att handlingar som begärts utlämnade hade förstörts, »gallrats«). Alla övriga har ansetts vara »arbetsmaterial«. Efter dom i kammarrätten har en (1) handling utlämnats, som lär ha krävt ett par minuters kopieringsarbete. Uppgiften om hur många som får narkotika, i detta med offentliga medel betalda projekt, anses som »ofullständiga resultat« och kan inte utlämnas.
Det satsas alltså mycket på att dölja de faktiska resultaten av psykiatrisk behandling. Till stor skada för alla drabbade patienter.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Förbunden med ett stort antal personer och grupper kritiska till psykiatrisk nerdrogning av barn och vuxna.