Vanna Beckman skriver i Läkartidningen 39/2007 (sidorna 2769-70) att scientologen Janne Larsson försöker »snedvrida« opinionen genom att ständigt begära ut handlingar som berör ADHD. När han skriver i ämnet presenteras referenserna i en »sned belysning« och är därför svåra att »värja sig emot«. Olika försökspersoners integritet och även forskningsprojekt hotas av Larssons skriverier.
Samma gäller enligt Beckman Leif Elinder och Eva Kärfve i Gillberg-affären. Forskarna hade lovat sina patienter total sekretess, men domstolen gick dem emot och beordrade att rådata skulle utlämnas till Elinder och Kärfve. I stället för att avidentifiera och utlämna dessa, så förstörde forskarna hela materialet. Christopher Gillberg dömdes föga förvånande för tjänstefel – Helsingforsdeklarationen till trots.
Är detta att överexploatera offentlighetsprincipen? Jag skulle snarare vilja säga att den är underexploaterad. Viktiga frågor som är av stor betydelse för sjukvården och medborgarna måste tåla belysning och ifrågasättande.
Men det är ju enklast att inte ifrågasätta, och det gäller idag även ADHD. Antalet personer med ADHD växer sakta men säkert; upp emot 5 procent av skolbarnen uppges nu ha denna åkomma, och det befaras att hälften av dem behåller diagnosen som vuxna. Boten innefattar ofta långvarig behandling med centralstimulantia – framöver torde Concerta bli en än större vara inom sjukvården.
Vi når inte alltid konsensus, men kritiker måste också få göra sina röster hörda utan att förringas. Vanna Beckman är inte ett ensamt sanningsvittne – hon uppger inga jävsförhållanden, men det hindrar henne inte från att göra noggrann reklam för sin bok om ADHD.
