Ökad fysisk aktivitet är ett viktigt folkhälsomål. Daglig måttlig aktivitet på 30 minuter ger en påtaglig riskreducering för ett flertal sjukdomar [1, 2]. Emellertid uppnår inte ens två tredjedelar av den europeiska befolkningen en sådan aktivitetsnivå [3]. Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) har redovisat en systematisk genomgång av det vetenskapliga underlaget för metoder att främja ökad fysisk aktivitet [4]. Rapporten har nyligen presenterats i Läkartidningen [5].
När det gäller barn och ungdomar konstateras att interventioner i skolan som omfattar flera olika åtgärder har positiv effekt på barns och ungdomars fysiska aktivitet. En av slutsatserna i rapporten i Läkartidningen är att utveckling av skolämnet idrott och hälsa är ett effektivt sätt att främja barnens fysiska aktivitet.
Under sommaren 2007 debatterades skolidrotten i svensk dagspress. Två exempel på kraftig polarisering i debatten kan hämtas från Dagens Nyheter den 18 juli 2007:
»Idrottsstjärnor kräver radikalt fler idrottstimmar i skolan för att komma till rätta med den kraftigt ökade barnfetman«, och samma dag: »Forskare sågar kravet på mer skolidrott. Det finns inget som säger att mer skolidrott minskar barnfetman. Att hävda det är att befästa myter.«
Utvecklingen av fetma bland barn och ungdomar har tveklöst bidragit till fokusering på skolans insatser. Ämnet Idrott och hälsa är föremål för granskning i en översyn av kurs- och läroplaner genom utbildningsdepartementets försorg. Incitamentet för ämnet är givetvis inte primärt att bekämpa barnfetma.
Ur ett barn- och ungdomshälsovetenskapligt perspektiv finns anledning att speciellt betona följande:

1. Den andel fysisk aktivitet som skolidrotten bidrar med utgör endast några få procent av ett skolbarns totala fysiska aktivitet. Även en fördubbling av tiden för idrott i skolan skulle totalt sett vara marginell.
Skolans idrottsundervisning bör därför i första hand stimulera var och en till bestående vanor som innebär ökad fysisk vardagsaktivitet utanför skolan. Idrottsämnets innehåll, kvalitet och förmåga till anpassning till individer och grupper är således minst lika viktigt som kvantiteten av ingående fysisk aktivitet.

2. Varje elev bör lära sig träning av grunderna för fysisk prestation, nämligen kondition, styrka, koordination, balans och smidighet, snarare än grenspecifika krav i olika idrotter. Naturligtvis är det viktigt att få prova olika idrottsgrenar, då det kan leda till att eleven väljer att fortsätta träna inom någon av dem.
Det är inte alla barn som har möjlighet att på fritiden få prova på och hitta »sin« idrott. Även om det generella målet med skolidrotten är att öka den fysiska aktiviteten i barns och ungdomars liv, måste även de ungdomar som vill ge sig in i fysiskt och tekniskt krävande aktiviteter få stimulans. Detta sker lämpligen genom nära samarbete med olika idrottsföreningar.

3. Kunskaper om vad var och en bör träna på för att förbättra grundfysiken bör premieras i betyget. Själva träningen i skolan kan kompletteras med aktiviteter på fritiden (»hemläxa«), kanske i anknytning till en idrottsklubb. Test av olika slag kan vara bra även som riktlinje för ungdomarna för att lära sig kroppens begränsningar. Ett sådant test är mjölksyratröskeltest.
Vid Mälardalens högskola i Västerås sker för närvarande ett utvecklingsarbete där en metod och mätutrustning tas fram för analys av koldioxid i utandningsluften för att på så sätt identifiera mjölksyratröskeln. Det är en både praktiskt lättillgänglig och kostnadseffektiv metod [6].

4. Det skulle även vara önskvärt med konditionsträning som rena »fyspass« i skolans verksamhet. Dessa pass behöver inte ingå som betygsatta moment och kan ingå i flera olika aktiviteter i skolan. Även detta bäddar för närmare samarbete mellan skolan och idrottsrörelsen på ett systematiskt sätt.

5. Möjligheterna till fysisk aktivitet på fritiden varierar stort. Vissa ungdomar skjutsas hit och dit på olika idrottsaktiviteter, vissa utför en fysisk aktivitet hemomkring i form av lek, medan andra har mer stillasittande intressen. Bakgrunden kan vara socioekonomiska skillnader i uppväxtvillkor, men också kulturella och etniska skillnader, liksom skillnader i fysiska grundförutsättningar.
Barn och ungdomar kan skrämmas av den prestationshets som ibland möter dem i idrottsvärlden. Värt att begrunda är också att flickorna mognar fysiskt tidigare än pojkarna, något som ger dem ett initialt försprång, men som senare vänds till motsatsen när det gäller muskelstyrka.
Kompisarnas sociala påverkan i andra riktningar kan göra att barn och ungdomar lämnar eller inte kommer in i idrottsvärlden. Är de då rustade med egna kunskaper om hur och varför man tränar, kan de välja att bedriva hälsosamt idrottande på egen hand.

Vi menar att träning av kondition, styrka, koordination och smidighet har en tydlig bäring på framtida hälsa, något som helt klart ska ingå i skolans basala åtaganden. Kunskaper om och förhållningssätt till fysisk aktivitet bör utvecklas i ett nära samarbete mellan idrottsrörelse och skolan.
All skolans verksamhet ska förmedla rörelseglädje. SBUs genomgång av det vetenskapliga underlaget ger stöd för en sådan uppfattning.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Mia Folke har en enskild firma för produktutveckling av mätare för koldioxid i utandningsluft, Physiotest Sweden (www.physiotest.se), samt innehar patent för förfarande och mätutrustning.



Foto: Marco Gustafsson/Scanpix
Träning av kondition, styrka, koordination och smidighet har en tydlig bäring på framtida hälsa, något som helt klart ska ingå i skolans basala åtaganden.