Johan Zelano tar i sitt debattinlägg i Läkartidningen 47/2007 (sidan 3559) upp den tyvärr då och då aktuella frågan om läkare som begått brott. Han ifrågasätter om det är rätt att kräva livslång återkallelse av legitimationen för läkare som gjort sig skyldiga till brottslighet utanför yrkesverksamheten. Vidare ställer han frågor angående Sveriges läkarförbunds roll i sammanhanget.

Bestämmelserna om återkallelse av läkarlegitimation finns i lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område (LYHS). Där stadgas att legitimationen ska återkallas bla om den legitimerade »visat sig uppenbart olämplig att utöva yrket«.
Denna formulering avser bla situationen att den legitimerade dömts för grova våldsbrott, även om brottsligheten skett utanför yrkesutövningen. Utgångspunkten för bedömningen bör enligt förarbetena vara om förfarandet kan anses ha undergrävt den tillit allmänheten har rätt att hysa till en legitimerad yrkesutövare.
LYHS innehåller även regler om beviljande av legitimation efter genomgången utbildning. Där anges att legitimation inte får meddelas om förhållandena är sådana att den skulle ha återkallats om sökanden varit legitimerad. Att legitimationen återkallats, tex på grund av brott, innebär emellertid inte per automatik att personen är delegitimerad för all framtid.
Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) ska nämligen efter ansökan meddela en ny legitimation »när förhållandena medger det«. En bedömning sker då med utgångspunkt från omständigheterna i det aktuella fallet. Överklagande av beslut prövas i högre instans, ytterst Regeringsrätten. Frågor om återkallelse och ny legitimation prövas med andra ord slutligt av domstol med tilllämpning av gällande lag.

Överväganden som påminner om dem som HSAN gör i legitimationsärenden kan för Läkarförbundets del aktualiseras vid behandlingen av frågor om medlemskap i förbundet. Enligt Läkarförbundets stadgar kan en medlem uteslutas ur förbundet av centralstyrelsen »om medlemmen åsidosätter grundläggande yrkesetiska förpliktelser, varmed också avses handlande som allvarligt skadar förtroendet för läkaryrket«. Här avses inte endast agerande inom yrkesverksamheten, utan även väsentligen klandervärt handlande utanför yrket kan medföra uteslutning.
Avgörande är bedömningen av om handlandet kan anses allvarligt skada förtroendet för läkaryrket (jämför vad som nyss sagts om utgångspunkten vid den rättsliga bedömningen av om en person visat sig uppenbart olämplig att utöva yrket). Till situationer då uteslutning anses kunna ske har hänförts tex att en läkare genom lagakraftvunnen dom dömts för grova våldsbrott.

Uteslutning ur Läkarförbundet innebär inte automatiskt att personen aldrig kan komma i fråga för nytt medlemskap. Ansökan om sådant ska i dessa fall prövas av centralstyrelsen, som då har att göra en samlad bedömning utifrån de aktuella omständigheterna. Vid ansökan om återinträde beaktas den grund som förelegat för uteslutning av personen, men även andra faktorer, såsom den insikt och ånger som vederbörande ger uttryck för, om händelseutvecklingen visat på »bot och bättring« samt den tid som förflutit sedan de åberopade gärningarna.
Sveriges läkarförbund har, liksom läkarorganisationer i världen, en given och viktig roll i den dialog som rör etiska frågeställningar kopplade till yrket och grundläggande etiska krav på läkargärningen och dess utövare.
Den första läkarorganisationen att anta kollektiva etiska regler var det amerikanska läkarförbundet, American Medical Association (1846/47). 1951 antog Sveriges läkarförbund formella etiska regler. Innan dess fanns interna etiska förhållningsregler i olika läkarföreningars stadgar [1].
En viktig del i det internationella etikarbetet sker via World Medical Association (WMA), där Sveriges läkarförbund är en aktiv part. Ett grundläggande element i de etiska reglerna är att läkare ska följa människokärlekens bud. Läkarförbundet anser inte att en läkare som begått vissa brott automatiskt och för all framtid ska delegitimeras och uteslutas ut förbundet. Frågorna om legitimation och medlemskap i förbundet måste i stället bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet.

Vid denna prövning är det närmast självklart att brottets karaktär har betydelse och måste sättas i relation till det yrkesval det handlar om. Ett regelverk med strikta och i förväg bestämda kriterier, tex knutna till längden av ådömt fängelsestraff, skulle visserligen kunna innebära ökad tydlighet och förutsebarhet. Ett sådant system skulle dock inte ge tillräckliga möjligheter att beakta samtliga omständigheter som kan vara relevanta i just det aktuella fallet.
En noggrann, individuell bedömning är därför nödvändig. Vid vissa typer av mycket allvarlig brottslighet bör dock, enligt Läkarförbundets uppfattning, möjligheten att inneha läkarlegitimation och vara medlem i förbundet vara mycket snäv. Det är ytterst en fråga om allmänhetens tillit och förtroende.