Catarina Canivet anser att privat drift av vård leder till en dyr, ineffektiv och ojämlik vård. Hon hänvisar till internationella studier och riktar några kritiska frågor till förbundet. Under hösten har även andra kollegor flitigt debatterat frågan om vinst i vården i LT, och det är tydligt att det inte finns ett enhetligt svar som alla läkare kan ställa sig bakom.
Från Läkarförbundet har vi sedan många år arbetat för att öka inslaget av privata vårdgivare inom ramen för den offentligt finansierade vården. Vi har sett ett stort värde i att det finns en mångfald bland vårdgivarna; framförallt för patienternas skull men också för medarbetarna i vården.

Detta betyder inte att vi har tagit ställning mot offentligt driven vård. Vi vill bara att dess nuvarande dominans ska minska och räknar med att den konkurrens som då uppstår kommer att resultera i fler valmöjligheter, bättre arbetsvillkor och en snabbare kvalitetsutveckling. Här tror vi inte att sjukvårdstjänster på ett avgörande sätt skiljer sig från tjänster i andra branscher. Vi tar samtidigt tydlig ställning för en fortsatt offentligt finansierad vård på lika villkor för hela befolkningen.

Det är svårt att tro att det är ägarformen eller vinstsyftet som är den egentliga orsaken till att kostnaderna visat sig vara högre eller kvaliteten sämre (ur vissa studerade aspekter) i de internationella studier som Per Wändell tidigare hänvisat till (LT 36/2007, sidan 2486).
Förklaringen ligger snarare i uppdragets och ersättningssystemets utformning. Även offentligt drivna resultatenheter skulle tendera att öka antalet läkarbesök och onödiga undersökningar om ersättningen kopplas till detta. Det är dåligt utformade ersättningssystem som är kostnadsdrivande. Detta har dock inget med vårdenhetens driftsform att göra.

Det finns heller inget som säger att ersättningssystemen måste vara besöksrelaterade bara för att sjukhuset eller vårdcentralen drivs av privata ägare. Vill sjukvårdshuvudmannen få god kostnadskontroll kan det istället utformas som tex ett vårdpengssystem. I sådana system tillfaller vårdpengen den vårdgivare som invånaren ansluter sig till, och det innebär att vårdgivaren får totalansvar för all vård som invånaren är i behov av upp till en viss definierad vårdnivå. I väntan på att sådana system utvecklas får vi dock förlita oss på goda beställningar där vårdutbud, prioriteringsprinciper, ersättningar, volymer och kvalitetskrav följs upp noga.

Jag håller helt med Catarina Canivet om att bara prioriterad och kostnadseffektiv sjukvård ska belönas. Men det är inte detsamma som att förbjuda vårdgivarna att dela ut eventuella överskott till aktieägarna. För det första är det mycket osäkert om en sådan vinstbegränsning verkligen stödjer målet, och för det andra finns det alltför många sätt att kringgå den. Om vinster inte får redovisas kan ägare och sjukhusledning välja att istället ta ut dessa som högre arvoden och löner. Alternativt kan vinsten flyttas till dotterbolag genom höjda koncernbidrag eller internpriser.

Läkarförbundet kommer inom en överskådlig framtid att fortsatt ha störst andel medlemmar inom den offentligt drivna vården, och vi kommer självklart att fortsätta företräda dem och arbeta för att förbättra villkoren. Men vi ser nu tydligt att det framförallt inom primärvården blir allt fler som väljer att antingen starta eget eller att söka anställning hos privat vårdgivare. Och vi kommer därför att stötta dessa medlemmar för att övergången ska bli så smidig som möjligt. Alla läkare är inte stöpta i samma form; med fler vårdgivare finns det möjlighet för de flesta att hitta en vårdgivare där professionella kan utvecklas och utveckla vården.

Arbetstakten är väldigt hög i sjukvården idag, samtidigt vet vi att det för att klara framtida utmaningar och växande behov behövs effektiviseringar i vården. Men att effektivisera betyder inte att springa fortare, utan att hitta effektivare arbetssätt. Det kommer att krävas resurstillskott till vården för att kunna uppehålla och utveckla den höga medicinska standard vi har, men för att kunna möta den demografiska och medicintekniska utvecklingen krävs det också att vi successivt höjer både produktivitet och effektivitet.

Läkarförbundet är politiskt obundet, vi har medlemmar i alla politiska partier och vi samarbetar med alla partier. Vi tar ställning i sjukvårdspolitiska frågor efter bearbetning i en demokratisk process; ibland hamnar vi nära regeringspartierna, ibland närmare oppositionen. Vi måste som företrädare för läkarkåren våga ta ställning i frågor där vi har specialkunskap; om inte, torde vi bli en tämligen ointressant organisation.