Ligger spänningen och lockelsen i läkaryrket i det faktum att vården är en »framtidsbransch« med »tillväxtmöjligheter«? En sol med tre brett leende vårdarbetaransikten illustrerar Eva Nilsson Bågenholms senaste ledare i Läkartidningen [1]. I ledaren refereras med glada nickanden och hummanden en rapport från näringslivet – det finns inte en enda synpunkt som är kritisk eller höjer sig från rapportens perspektiv.
»Ett sätt att öka produktivitet och effektivitet kan vara ökad konkurrens, där privata utförare får möjlighet att tävla med offentliga«, säger Eva Nilsson Bågenholm. Var finns bevisen för att detta påstående är korrekt? Under de senaste månaderna har en livlig debatt förts i Läkartidningen angående privat kontra offentligt driven vård. Den ena vetenskapliga studien efter den andra refererades, som visade att privat drift kan leda till att vården från folkhälsosynpunkt blir dyr, ineffektiv och/eller ojämlik. Inte en enda studie framfördes som visade motsatsen [2].
Självklart kan man påvisa att det går att öka antalet läkarbesök med hjälp av ekonomiska incitament. Men denna variabel har ju ett diskutabelt samband med uppnådd hälsa. Detta är väl känt för oss i vården, men tyvärr har sällan befolkningen, beslutsfattarna eller de ekonomer som granskar vår verksamhet detta klart för sig. Om inte våra egna företrädare är medvetna om, och i debatten påpekar, sådana fakta, vem ska då göra det? Jag vill ha ett fackförbund som offentligt står upp för komplexiteten i vår verksamhet!
»… det finns ett antal särdrag inom vården som skiljer den från andra branscher …«. Här nämns »den offentliga dominansen«, »tredjepartsfinansiering, rumslig bundenhet och informationsasymmetri« – men likheterna är ändå så stora att »sektorn kan dra lärdomar från andra branscher«. Jag baxnar. Finns det inga fler skillnader mellan en vårdinrättning och till exempel en frisörsalong?
Med våra kunskaper har vi förvisso möjlighet att utnyttja tillväxtpotentialen i vårdsektorn, eftersom den har att göra med människors rädsla för sjukdom och död. Vi kan alla binda patienterna till oss mer om vi vill, få dem att bli lite räddare om vi vill, få dem att behöva våra diagnostiska och terapeutiska resurser lite mer.
Men vi inom professionen kan inte tillåta oss att vara påhittiga entreprenörer i detta sammanhang. De som i Sverige förespråkar ökad privatisering av sjukvården brukar påpeka att de självklart inte vill att vi ska få det »som i USA«, med en ohämmad tillväxt å ena sidan och hög spädbarnsdödlighet och en stor del av befolkningen utan tillgång till sjukvård å den andra. Nej, det ska drivas privat men finansieras offentligt.
Denna modell innebär förstås att det finns en absolut gräns för sjukvårdens tillväxt: Så här mycket pengar kan vi lägga, inte mer. Då efterfrågan ständigt ökar blir det ingen marknadsekonomiskt framväxande jämvikt som i andra branscher, utan istället uppkommer ett behov av prioriteringar. Detta är en plågsam men nödvändig uppgift, där vi som läkare har verktygen att göra valen tydliga. Här behöver vi sannerligen förbundets stöd. Det finns ju ett moraliskt uppdrag att se till att de offentliga resurserna används så att de sjukaste blir friskare och de svagaste blir starkare. Om inte vårt fackförbund står upp för denna princip, vem ska då göra det?
Man får nästan känslan att förbundet vill att det ska vattnas i munnen på »duktiga unga medarbetare och företagare« när de tänker på vården, »framtidsbranschen«. Jag vill istället ha ett förbund med etisk resning, ett som jag kan vara stolt över.
Det är också ett etiskt krav att använda de resurser vi har så att de verkligen gör nytta. »En modell som mött allt större intresse på senare tid är olika former av kundval …«, skriver Nilsson Bågenholm. I Dagens Medicin såg jag nyligen ett reportage om en sjuksköterska som ägnade sin tid åt att stå på stan och ragga presumtiva patienter. Jag tycker att det är mycket stötande att resurser, som skulle kunna komma sjuka människor till godo, i allt större utsträckning nu kommer att gå till jippobetonade och ovärdiga strider om patienterna. Läkarförbundet borde ta ställning i denna fråga!
Men ett fackförbund har också andra uppgifter. »Det är angeläget att öka produktivitet och effektivitet inom vård och omsorg« [1]. Varför är detta angeläget? Är det inte snarare så att vi bör minska dessa? Överallt rapporteras om stressrelaterade sjukdomar och vår galna livsstil, så fjärran från det vi fysiologiskt är anpassade för (läs Lasse Bergs bok »Gryning över Kalahari«, eller artiklar om högt blodtryck, fetma, utbrändhet …).
Överallt är människor överens om att arbetsmarknaden är så hård, så slimmad, att man knappt hinner säga goddag till varandra när man rusar fram i korridoren, medan en stor del av Sveriges befolkning knuffats ut och står utanför i sysslolöshet och tittar på.
Det är väl snarare så att vi av folkhälsoskäl skulle behöva dra ner avsevärt på tempot, vi som jobbar. Och av både nationalekonomiska skäl och folkhälsoskäl skulle vi behöva välkomna tillbaka in i vårt arbetsliv alla de människor som bedömdes som »icke-produktiva« och som slängdes ut. Här skulle Läkarförbundet kunna gå i täten, insiktsfullt och med auktoritet, eftersom all vetenskap talar för att en sådan process är gynnsam. Det passar väl dessutom särdeles illa att ett fackförbund försöker piska på sina egna medlemmar att jobba »mer effektivt«, när de redan sliter alltför hårt!
»Det är viktigt att stötta entreprenörskap«. Javisst, det finns massor av driftiga och duktiga kollegor som trivs bättre med att arbeta i egen verksamhet eller som privatanställda. Men vågskålen tippar nu över så mycket åt marknadsförtjusning att jag undrar om Läkarförbundet blivit en underavdelning till den borgerliga alliansen.
Det kan hända att jag och mina kollegor på vårdcentralen tvingas böja oss för privatiseringsvinden som blåser – och då kommer vi säkert att göra det bra. Men låt mig slippa att ha facket flåsande i nacken! Jag har egentligen ingen som helst lust att ägna mig åt företagsekonomi. Jag har fullt nog med de pensionsfondsval som man ändå tvingas till, och jag önskar inte »bli min egen« genom att satsa min privatekonomi och hela min fritid på att bygga upp en lönande verksamhet. Det lockar mig inte ett dugg!
Om jag har ork över som jag vill ägna åt jobbet, ja då vill jag läsa, förkovra mig, jag vill delta i Balintgrupp och träffa kollegor, inte vara entreprenör på Marknaden. Ge mig tillbaka ett fackförbund som betraktar även en offentligt anställd läkare som »normal« och som är berett att slåss för denne!
Var och en har sin världssyn, sin moral och sin politiska övertygelse. Jag vet att inte alla delar min syn på världen eller på hur människan är funtad. Jag tror till exempel att de flesta läkare njuter mycket mer av sådant som har med en god arbetsmiljö att göra: ingen prestige, skratt ibland, respekt för varandra, tid så man hinner och orkar göra rätt sak med patienten, stolthet över vårt fantastiska yrke och över att göra ett gott dagsverke – än av pengar som samlas på kontot. Men alla skulle inte hålla med.
Det som stör mig är att Läkarförbundet i sin offentliga framtoning nu ser ut som om det glömt att pengar inte är allt här i livet! Jag tycker också att Läkarförbundet agerar partipolitiskt med sin envetna privatiseringspropaganda. Alla läkare har inte en borgerlig livssyn.
Här är mina frågor till förbundsledningen:
• Varför kommenterar ni inte de vetenskapliga bevis som framförts för att vård som drivs utan vinstsyfte är mer kostnadseffektiv ur folkhälsosynpunkt?
• Vad anser ni om arbetstakten i sjukvården idag?
• Vill ni företräda offentliganställda läkare och deras intressen?
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.
